Fram en bön, så lång, så lång. Nådig Herrn på halfva vägen Gick emot mig i mitt dåd, Och jag stod der helt förlägen Af så mycken, mycken nåd. Om förtjenster han blott talte, Som jag aldrig nånsin haft. Smickrad — smickret jag betalte Hjertans nöjd, af andans kraft. Båda för hvarann vi ljögo: Han med löften, jag med Iof. Giftet mina ron sögo ? Och min bättre menska sof. Ni på mig kan eder trygga? — Och han vred sitt ordensband — På mitt lofte kan ni bygga? — Riddarn tog mig uti hand. Som det var den första gången Jag fått löften i min dag Trodde jag dem nu, och mången Har väl varit lika svag. Men jag gick så glad i sinnet: Hvad den nådig Herrn var god! Han mig säkert har i minnet, Eja2, var vid hurtigt mod! — Gick på källarn, stolt och yfver, Der jag ej på länge var: Han må gå, min sista styfver; Ty jag har ju — — Löftet qvar. Bäst jag drack, så kom en annan, Lustigt stormande, derin, Och med glädje uppå pannan Bad han kyparen om vin. Ni på mig kan eder trygga — Mumlade han nu och drack — På mitt löfte kan ni Sygga — Himlen vare lof och tack! Men jag lyssnade till ljuden; Ty jag kände dem igen, På ett glas blef jag nu bjuden Af min icke kända vän. Och vi började att glamma, Men förundrad snart jag fann: Vi fått löfte om detsamma Utaf samma Riddersman. sm RR EEE AT Sr Eye