är lika lofligt och nyttigt, som lån af del ting och begrepp, hvilka af dem uitryckas; men förstörande af de för språket egna former, för att låna andra former, hvilka icke stå till-l samman med det helas skaplynne, är icke lof-l ligt, helst om de nya äro mindre uttrycksfulla I och mera långsläpiga. Hvar och en, som eger någon djupare insigt i språk i allmänhet, vet, huru hvarje språk har sina egna, uttrycksfulla nyanceringar i flexioner, i sammansättningar, i ordens ställning; och det är ett rån att förstöra dem, om de nemligen icke ersättas af något bättre. — Ett ibland de interessantaste studier, man kan företaga, är uppspårandet af dessa egenheter — ett studium a? så högt interesse, att språkkunskapen i och för sig sjelf och utan afseende på, hvad man dermed kan vinna till förvärfvande af andra kunskaper, redan är ett värdigt ändamål för ifriga bemödanden. Om språk gäller lika väl, som om allt annat, att den är en narr, som vill behålla a!lt gammalt och inbillar sig, att detta är möjligt, men att den icke är en mindre narr, som vill förändra allt, utan att med klarhet inse, om det gamla är förkastligt, eller om det, som han sätter i stället, är bättre. ÖOrsakea, hvarför förändringarne i vårt språk hittills icke utfallit till dess fromma, har varit den, att de fleste afl de herrar och män, som ställt sig i spetsen för mouvementet härutinnan, varit mycket bevandrade i andra grammatikor, men föga i den Svenska, och att å andra sidan de, som verkligen haft lust och förmåga att ösa ur det gamla språket, oftast förstenats och blifvit ensidiga derati samt uppöst allt, ända till gyttjan på bottnen. Ingen har framträdt med nog mångsidig, eller, om vi så få säga, liberal anda och förmåga, för att sammanbinda de båda principerna: grunda det nya på det gamla, utan att örsoka släpa det tillbaka dit, eller följa den nya tiden utan att förakta det gamla. Den lärde, kraftfulle och i allo vördnadsvärde Svedberg bade blott behöft några värdiga efterföljare, som på sin höjd afprutat något af hans stränghet, och vi hade, redan mera än ett half: sekel före akademiens tillvaro, haft ett rent, ädelt och bestämdt språk. Men den role, som Latinet först och sedan Tyskan spelat före Svedberg, blef efter honom förunnad Franskan, som blef Gustaf IIl:s uppfostrarinna och etter honom tillföll Svenska Akademien i arf. Under alla dessa utländska språkdynastier missvårdades Svenskan och ryktes än åt ena sidan, än åt den andra, likasom Lingua Franca på Barbareskkusten blir mera Spansk, så ofta den öfvervägande Europeiska populationen på en plats är Spansk, och mera Itahensk under de tider, då Italienarne öfverväga. Detta gällde icke blott ord, utan äfven flexioner, sammansättningar, syntaktiska kombinatiener. I stället för att styra detta ofog, har Akademien icke blott klemmat och dagtingat dermed, utan till och med framburit egna offer på dess altare. Vi vilja anföra blott ett exampel bland hundrade: Det var Akademien och hennes ämnesvenner, som införde den i Franskan visserligen insmugna, men för alla andra än de antika språken onaturliga, fristående partipicialsatsen. Grekiskan och Latinet, med sina fullkomliga deklinationsoch konjugationsformer, kunde utan fruktan för missförstånd förvandla en mellanmening med finit verb till participialform och säga t. ex. rege mortuo convenerunt regni proceres, emedan förrådet på casus tillät dem att variera frasen efter regimen och, då en annan casus borde inträda, säga t. ex. regis mortui distribuerunt opes — regi mortuo divinos decreverunt honores — regem mortuum sepelierunt, men i alla händelserna måste wi säga: då Konungen var död. Franskan, som wvi sagt, och efter den ett par andra språk af latinskt ursprung hade antagit den absoluta participialsatsen; men den var onaturlig och fanns icke i Svenskan ännu, Jikasom den aldrig genom annat än missbruk fått rum i något språk af rent Göthiskt ursprung. Detta kunde icke de Franska efteraparne tåla, utan skyndade sig att äfven här mot språkets natur intvinga den heterogena plantan. Sålunda nöjde man sig icke att säga: kommen till Stockholm, såg hun allt, hvilket är rätt, eller ens: kommen till Stockholm, besökte hans vänner honom etc., hvilket icke är fullkomligt orätt, ehuru hårdraget; utan man ville icke lemna oförsökt at äfven säga: kommen till Stockholm, begynte hoppet dagas, eller dylikt, som är alldeles orätt. Akademien, trogen Sin princip att aldrig uttala, hvad som TA KR