Aftonbladet – 6 juli 1836, sida 2

deras vittnesbörd? Min lärde vän (Sir William Follett) har citerat för eder ett stycke ur en juridisk bok, och jag vill nu citera ur en annan. I en ganska lärd afhandling rörande vittnesmål i rättegångar af sådan beskaffenhet, som denna, framställes såsom en regel följande: När någon upptäckt göres af ett tjenstehjon, är det af vigt att bevisa, att den förolämpade maken genast fått underrättelse derom. Ifall detta icke skett förrän efter en tvist, sedan tjenaren blifvit forafskedad, eller efter en lång tids förlopp, så är ett sådant vittnesmål ganska misstänkt. Gif akt på dessa orden: em det icke skett förrän efter en tvist, sedan tjenaren blifvit förafskedad, eller efter en lång tids förlopp, så är ett sådant vittnesmål ganska misstänkt. I förevarande fall, mina Herrar, skedde den förmenta upptäckten både efier det vittnena blifvit förafskedade ur tjenst, en lång tid förflutit, och äfven en tvist mellan man och hustru egt rum. Det är icke en af de anförda omständigheterna, som här inträffar, utan allesamman. Här är det efter en tvist, efter förafskedandet och efter lång tids förlopp, som angitvelsen sker. Låtom oss till exempel granska Fiookes vittnesmål. När kunde han hafva gjort sin angifvelse för Hr Norton? När lemnade han sin tjenst hos honom? Ar 1834. Han hade ett gräl med fru Norton, hvilket han på ett ganska målande sätt beskref för eder. Han kördes ur tjensten; och det var först 1836, som han gjorde den förmenta upptäckten. Jag frågar eder derföre, om det är möjligt annat, än att i hög grad betvifla sanfärdigheten af detta vittnesmål? — Jag kan icke gilla det sätt, hvarpå man gått tillväga med några af vittnena i detta mål. Att taga Flooke från den källare, der han dref handel med gamla kläder och skor, och skicka honom med hustru och barn till Wonersh, till klagandens broder, Lord Grantley, der han fick en gåfva af 10 L. sedan han sprungit omkring efter andra vittnen — allt detta är visserligen icke sådant, som är rekommenderande och ger styrka åt vittnesmålen. Och vidare, att också taga vittoet Cumming till Wonersh, der hon fick först 5 L, sedan 3 och till slut ett underhåll af I L. 3 sh. i veckan, hvilket gör 80 L. om året — detta är i min tanka ett sätt att gå tillväga i målet, som kan leda till farliga resultater, och som icke hedrar dem, hvilka vidtagit det. Det är på detta satt saken blifvit förd. Ar det icke tydligt och klart, att Herr Nortons agenter, ifrån det ögonblick rättegången beslöts, examinerade såsom vittne hvar och en, som varit i Fru Nortons tjenst, i det öppet angifna ändamålet, att få ett brottsligt förhållande bevist emellan Lord Melbourne och Fru Norton? Är det icke tydligt och klart, att vittnena visste i hvad ändamål de förhördes. Är det icke afgjordt, att blott sådane drogos fram, som vittnade hvad man ansåg styrka anklagelsen. Min lärde vän har sagt, att han skulle inkalla såsom vitnen hvar och en, som varit i fru Nortons tjenst. Jag trodde att fru Gulliver varit i tjenst hos henne; hon har tjent henne i flera år; hon har dagligen passat upp fru Norton. Månne hon ej vore ett ganska väsendtligt vitne, i fall sanningens framdragande vore det enda här afsågs? Hvarföre inkallas hon ej att vitna i målet? Under de 3 eller 4 senaste åren omgaf hon dagligen fru Norton. Hon kunde hafva vittnat om brottet, i fall ett sådant varit verkligen begånget; och i fall min lärde vän vågat satta henne i vitneslogen, så kunde hon haf:a aflagt det starkaste vitnesbörd om fru Nortons oskuld. — Ar väl detta att hålla det löfte, som blifvit eder gifvet, att låta alla, som varit i fru Nortons tjenst, uppträda såsom vitnen? Man invänder, att fru Gulliver ännu är hos fru Norton. Men att detta utgör ett skäl, hvarför hon ej bör inkallas såsom vitne, ochhvarföre hon skulle förmodas uppgifva hvad som icke vore sannt, det kan åtminstone icke jag fatta, — Fitness har icke heller blifvit kallad såsom vittne. Han är i Hr Nortons tjenst, och bor i hans hus vid Storey-gate. Hvarföre är han ej här? Om ej vittnet Morris varit kalladt, så hade ingenting blifvit upplyst rörande orsaken till skilsmessan mellan de båda makarne — det skulle hafva stannat vid en förmodan, och sett ut, som om tvisten dem emellan uppkommit i följd af någon upptäckt, som rörde Lord Melbourne. Någonting sådant kan visserligen insinueras; men huru förhåller sig väl saken, enligt den underoshuning cam blifvit företagen inför eder? Att