Aftonbladet – 6 juli 1836, sida 2

nt — nn SSA OSS SAS i ugna och klara slutsats, att anklagelsen är helt och håilet ogrundad, och att intet enda bevis; fiunes, som kan styrka densamma mot min klient. Jag säger eder öppet, mina Hrr jur rymän, ; att jag icke amnar iakalla några vitnen. — Jag; påstår, hvad jag skall vara i stånd attbevisainför eder, att ingenting blifvit bevist mot min: klient; att alla de materiella facta, som blifvit anförda honom till last, äro ogrundade, och att alla de factia, som verkligea förefinnas, äro I sådane, att ingen för honom graverande slutsats I från dem kan dragas. Jag yrkar hans — intet bevis finnes, på hvilket en jury kan grunda någon slutsats att han vore brottslig. I mål sådane som detta, kan den anklagade icke dömas brottslig, utan att öfvertygande bevis framläggas att den brottsliga handlingen verkligen egt rum. Men i förevarande fall hoppas jag blifva i stånd att inför eder be visa, att ingentirg annat egt rum än oskyldig vänskap; det fanns ingenting i Lord Melbournes och Fru Nortons förhållande, som icke var kändt och gilladt af hennes man. Må man icke så förstå mig, som ville jag säga, att någonting otillbörligt skett med hans samtycke. J måsten icke anse hvad jag sagt såsom syftande derhän, att bereda min klients frikännande af eder på den grund, att käranden sjelf samtyckt till sin vanära. Men hvad jag säger eder och påstår är, att ingenting skett, som han ej visste af, och ej gillade; men då han gjorde det, visste han ej af annat än ett oskyldigt umgänge mellan min klient och sin hustru. Är ej detta mål således det mest utomordentliga, som någonsin ännu blifvit draget inför en domstol? Klaganden och hans hustru blefvo gifta 1827 ; de lefde lyckligt tillsammans till den 29 Mars 1836. Ingen minskning i tillgifvenhet egde under denna tid rum hos henne, ingen förändring i hennes lefnadssätt eller förhållande såsom maka och moder. Enligt min erfarenhet har jag alltid tunnit det oföränderligen föl!ja af brott å qv nnans sida mot den äkta troheten, att då hon i detta fall glömt sina pligter, har hon äfven glömt dem hon eger såsom moder. Men Fru Norton fortfor att samvetsgrennt uppfylla sina pligter. Hon visade den allrastörsta ömhet för sina barn; hon var exemplarisk såsom moder. Alla vittnena intyga oafbruten harmoni mellan henne oeh hennes man; det har aldrig funnits någon oenighet eller träta dem emellan. Det enda vittnet, som sagt annat, är den der infama Trinette Elliott. När hon sade detta, yttrade hon sig tvärtemot Sir William Follets opinion och påstående, nemligen att Hr Norton alldeles ingenting misstänkte; att han icke hyste ringaste misstanka att Lord Melbournes besök skedde i någon oloflig afsigt; att han gillade dessa besök, och att, så vidt vi veta, han icke lät en halfdragen anda af anmärkning mot dem undfalla sig. Trinette Elliott säger likväl att vid flere tillfällen, då Hr Norton kom hem och fann Lord Melbourne der, blef han ond och beklagade sig deröfver. Blott med undantag af Trinette Elliotts vittnesmål, som strider mot alla de andra vittnenas och mot Sir William Follets tanka också, finna vi det facum konstateradt, att den fulikomligaste harmoni och belåtenhet rådde mellan de båda makarne, ända intill några få timmar före deras sliljsmessa. Leder eder icke detta förhållande på den misstankan, att med denna sak å kärande sidan ej hänger rätt tillsammans? — Svarandens advokat har blifvit lemnad i fullkomlig okunnighet om, hvilka vittnen man ville begagna å motsidan. Under vanliga förhållanden vore häremot ingenting att anmärka. Men gif akt på i hvad belägenhet min ädle klitnt befinner sig — huru hans ställning är i denna olyckliga sak. Vittnena börja med året 1831, och gå igenom åren 1832 och 1833, och det är om hvad de förmoda under denna tid hafva varit sådane handlingar, att ett brottsligt umgänge deraf kan slutas till, som de vittna. — Intet försök har blifvit gjort att visa, det någonting otillsörliet förefallit under de 3ne sednaste åren, fastän Lord Melbourne fortsatte sma besök, och de båda anklagade fortforo. att lefva i samma vänskapliga förhållande, som förut, utan att någon förändring föregick i Lord Melbournes känslor, eller i umgänget mellan de bådas, och sättet dervid — och ändå är det icke fråga om några vittnesmål, som hafva af seende på hvad som tilldragit sig åren 1834, 1835 och 1836. Kan man då ej med skäl säga. att denna sak är ntan allt exempel? Och