Aftonbladet – 6 juli 1836, sida 1

pre AR Ulav:d ITIES JACTTRHUCLETS Sslal nd SsI0a, Jtvertom affalia dessa daglizen ifrån dem, och de nya uppväxande röja ingen benägenhet at! omfatta deras parti. Hvad formögenheten åter jangår, så förvärfva Lorderne i allmänhet ingen sådan genom hushållning och industri. Dehafva knappt förmåga att bibehålla den redan förvärfvade, utan i England, likasom i de flesta andra länder, äro aristokraternas egendomar, så IT väl som deras personer, belastade med skulder. Den stera inkomstkällen: embeten, pensioner, Isinekurer, är tillstoppad. Fordom öppnades för Jen behöfvande Lord, för familjernas yngre söner Toch för klienterna ett vidsträckt fålt a:t samla rikedomar, elier åtminstone att för ögonblicket föra en lysande stat, i Indien, i de öfriga kolonierna, och i moderiandet otaliga andliga och verldsliga sinekurer. Vägen hörull var den parlamentaiiska öfvervigten, dispositions-rätten öfver de ruttva borgarna och iöljsktligen regeringens behof af aristokraternas bistånd och välvilja, hvilka aldrig erhöllos för intet. Detta medel hafva de beröfvat sig sjelfva, då de samtyckte till Parlamentsreformen. De läto skrämma sig dertill; de hoppades, att denna stora koncession skulle blifva den sista, man fordrade af dem, och att man, sedan de gått in på den, skulle lemna dem i fred på den återstående terrängea. De diåraktige! de visste icke, att det var blott deras första koncession, att de öppnat reformerpas tillslutna dörr, att de låtit de utanföre stående sticka en kil genom öppningen, hvarigenom de beständigt hafva makt, att bända på dörren, till dess den slås helt och hållet upp; och ändteligen lyftes alldeles af sina hakar. De måste borttränga denna kil, eller är försöket, att ånyo tillsluta dörren, fruklöst, och de uttömma endast sina krafter under bemödandet. Försynens vägar äro i sanning förunderliga! Hvem skulle kunna tro att reformernpas största fiende, aristokratiens hufvudsakliga stöd, den egennyttige, men energiske och verksamme Wellington skulle bh den, som sjelf banade reformernas väg och undergråfde aristokratiens grundvalar! och likväl var han utsedd till ett verktyg för detta stora mål. Äfven han hoppades, att man skulle nöjas med hvad han beviljat, att man skulle anse det som en nådegåfva, och af tacksamhet underlåta, att fordra något mer. Han bedrog sig. Den Irländska emancipatioren blef moder åt parlaments-reformen, och derifrån skall en otalig slägt af reformer uppväxa. Då Tories samtyckte derti!l, samtyckte de äfven, att låta fråntaga sig privilegierna på embeten, pensioner och andra siatens förmåner; de samtyckte, att se sin makt Bzedsatt, sitt inflytande minskadt, och nu, då de en gång medgilvit, att nedstiga från sin höjd, fordra de att åter upplyftas derpå, sedan de sjeliva börjat nedrifva trappstegen dit! De kunna visserligen smickra sig med hofvets ynnest, med tillträdet till Kongl. Familjens förtroliga cirkler; detta är visserligen myeket, isynnerhet för Tories, för hvilka det är ett af lifvets högsta goda; men hvad är likväl hofvet utan förmåga att verka å det offentliga statslifvet, att derifrån erhålla allt det redbara, som konunga-gunsten medför; och derifrån äro de beklagligen uteslutna. De hafva visserligen det nöjet, ait deras fiender, ministrarne, utestängas från monarkens och hans gemåls societet, men dessa ministrar hålla likväl makten i sina händer, och kunna, likasom de Franska republikanerna, då emigranterne, i glädjen öfver Ludvig XVIII:s ankomst till dem triumferande ropade: Vi hafva Konungen! svara: men vi bafva Konungariket Om det sålunda äfven skulle lyckas dem, att förblinda ministrarne, genom begäret efter den glans hvarifrån de äro uteslutne, att förmå dem affalla från sin pligt, så skulle de likväl nu derigenom ingenting annat vinna, än ait mimstrarne dermed underskrefvo sitt eget fall. Man skulle antingen förmoda att Engelska folket sjelimant samtycker till en reaktion, samtycker att underkasta sig köpingsmånglarenas välde, att försaka alla de fördelar af ökadt välstånd, hildning och utsigter tll framtida förkofrar; som det redan vunnit, eller att striden slutas med Tories? fullkomliga nederlag, d. v..s. med en reform af Öfverhuset. — När den en gång sker, blir den signal till en reform äfven af det Europeiska Ofverhuset, det är: af de föråldrade missbruken; Privilegierna, skråna och kast-inrättningarne. Sättet är man visserligen icke ännu ense om; men då questio an en gång är guven, blir guestio quomodo blott en wunderardnad fråga.