Aftonbladet – 6 juli 1836, sida 1

dagen tran Riddarholmen, saml kl. 12 middaestidd och kl 8 efterm:dåd. från Drottningholm. För Söt dagar kan Ångslupen hyras af enskilda Sällskaj så vida derom förut tillsäges före Fredags rmidda JA om SNNRTESI INN RT ASNOCTT BRITTISKA UNDERHUSETS OCH LORDERNAS INBORDES STÄLLNING. En Engelsk tidning anmärker med skäl, a dezsna numera icke kan kallas en kollision, uta en oförenlighet (incompatibility). Detta också verkliga förhållandet. Sakerna hafva kom mit till en ståndpunkt, der en förlikning, ce jemkping icke mer är möjhg. Under de före I gående tiderna skiljde Lorderne sig trån Under Ihuset vid frågor, der den aristokratiska och kon Iservativa principen naturligen syntes stå i stri med det demokratiska elementet, således af e viss innebvende nödväcdighet uppmanade ti motstånd emot rörelseoch föränvdrings-begäret Öfverhuset satte sig derföre emot Irlandska e mancipations-billen, emedan den hotade att för Istöra dess monopolium på välde och inkomste Ji Irland; det satte sig emot parlaments-reformen emedan den på en gång skulle förstöra dess öf vervägande inflytelse på hela lagstiftningen; de satte sig emot reformen af de Engelska korpo rationerna, emedan den beröfvade detsamma et väsentligt verktyg för dess makt. I alla dess: frågor handiade det likvali enlighet med sitt sy. stem, med den anda, som innebor all aristokrati. Man visste hvar man hade Deras Herrligheter, man kunde berakna både att motstånd skulle inträffa, och till hvad grad det skulle gå. Men i den fråga, som nu är för handen, der om Irländska munieipal-billen, synas de icke handla af intresse, utan af oginhet mot Underhuset, af begär att reta och forarga det, al! princip att ej gifva efter för folkets önsknigar, ati sätta sig emot förslaget derföre, att det kommer från folkelementet, att det gynnas och understödjes deraf. Af sådan orsak rösta de till och med för Oranielogernes upplösning, för hvilka de eljest hysa så mycken kärlek; de tyckas icke ens fråga efier, hvad förlust för deras intresse motståndet kan medföra, blott de få det nöjet, att framhärda deri. England frågar med oro: hvad skall slutet härpå blifva? och Europa upprepar med icke mindre oro samma fråga; ty de allmänna reformernas sak beror troligen på utgången af denna tvist. Dea Engelska aristokratien är i sanning ingen fiende att förakta. Ehuru mycken minskning den lidit både i antal, rikedom och inflytelse, har den likväl ännu icke alienast pluraliteten i Olverhuset, utan disponerar äfven i Underhuset, enligt en temmehgea uwllförlitlig beräkning, ej mindre än 285 röster. Det ar väl sannt, att reform-männens antal derstådes utgör 373, och lemnar sålunda den betydande majoriteten al 88 röster; men 285 anhängare af Tories bland de valda representanterna är likväl ännu ganska mycket, mer än det borde vara. I sakernas närvarande ställning hjelper väl detta röstantal, och sjelfva deras öfvervigt inom sitt eget hus, dem ingenstädes; de komma ej längre än ill det mål, de redan hunnit i att förhindra ärendernas gång, att hejda rörelsen framåt, att möjligtvis för någon längre eller kortare tid bringa den stora machinen i stockning. Detta är väl något, men det är icke allt, och det synes ej troligt, att Lorderne endast för detta ändamål skulle äfveniyra striden mot Underhuset. Sannolikt räkna de på bättre tider, på en förstärkning 1 deras makt, på att se Hr Peel ännu en gång hålla statsrodret, och den gyllene åldern uppgå öfver deras kast. Låtom oss se huru mycken probabilitet denna beräkning har för sig. En öfversigt af terrängen och stridskrafterna å ömse sidor visar då genast, att Deras Herrligheter förbisett några ganska vigtiga omstöndigheter. Den första af dem är att deras styrka icke är odelad. Ibland deras egna ledamöter finnas många rörelsemän, och andra, ibland hvilka deras fordna koryfd, Hertigen af Weilington står främst, hafva visligen dragit sig undan, och synas gifva saken förlorad, hvarföre de icke vilja våga äfventyret, att en gång befinnas bland de slagnas anta!, och bero af segrarens misskundsamhet. Detta är redan ett elakt tecken, som borde öppna de vilda reformfiendernas ögon, i fall de kunde öppnas på den blinde. Men vi hafva sett, det något sådant här icke är att hoppas. De veta, att om segren lutade åt deras sida, skulle de tvekande och affällige återkomma. Deri hafva de onekligen rätt;