Aftonbladet – 5 juli 1836, sida 2

betalie böter till presterskapet, som till och med påtade sllmogen plikt för det, att man om söndagarna uthargde ett linne att torka. Presterskapet innehade tredjedelen af rikets egendom skattfri, och ofantliga summor utgingo ur landet, än såsom afgift till påfven, under namn af St Peters penning, än såsom korstågshjelp, utom betalning för biskoparnes invigning och mera dylikt. Hvarje ny erkebiskop i Upsala måste för sin kappa eller pallium betala en afgift af 13,000 daler silfvermynt. Afven def påfven här en mycket fördelaktig handel med siva aflatsbref, genom hvilka han skrifiligen gaf syndernas förlåtelse mot kontant betalmng, för hvarje synd man hade begått eller tänkte begå. Det var uu högsta tid, att Guds försyn skickade en Luiher, för att göra slut på de missbruk, som vanställde Jesu Christi lära; han föddes samma år, som Sten Sture lät trycka den första bok i Sverige, år 1483. Genom de andligas och adelns stora mskt och rikedom, hade kronans tillgångar så blifvit förminskade, att den hade 24,000 marks årlig inkomst och 60,000 marks utgift. Märkvärdigt är dessutom, att folkmängden hkväl, under dessa oroliga tider, synes hafva varit lika stor som nu, bvilket bäst visar sig af de förfärliga farsoter, som då och då inträffade, såsom då Stockholm (14953). genom pesten förlorade 18,000 menniskor. Orsaken till denna folkmängd bör dels sökas i folkets tarflighet, som ej visste af kaffe, the, tobak eller bränvin, dels i åkerbrukets förkofran och bergverkens goda tillstånd. Sverige behöfde då för tiden iogen utländsk spanmål, och kopparsamt silfvergrufvorna gåfvo mångdubbelt emot nu. Dessutom hade Sverige då ingen stående här att underhålla; ty under krigstågen utnarscherade allmogen sjelf. Sten Sture den yngres hela stående här var 500 man. Till och med hos de förnämare var hvardagslifvet mycket sparsamt, och en duk låg ofta på bordet hela veckan. Men vid gästabud och högtidligheter gick det så mycket öfverflödigare och präktigare till. Gottiavdslagen måste förbjuda, att kalla mer än .80 menniskor till ett bröllop, och hos de förnämare behöfdes vanligtvis dervid 24 oxar, 80 får, 350 höns och gäss samt 80 fläsksidor, utom vildt, fisk och annat mer. I dryckesvaror räknade man på 16 åmar vin, 100 tunnor öl, och för häsiarne åtgingo en gång mniohundrade skäppor hafre. Rätterne voro också mångfaldiga. Man gjorde bakelser och pastejer, som föreställde hela slott och träd. Klädedrägten svarade deremot. Så dyrt sammet och siden då för tiden än var, prålade likväl adeln i dessa diägter och besatte dem med guldklockor och perlor. Alla dessa öfverflödsvaror inskaffades genom Hansestäderne, hvilka ensamme innehade hela Sveriges handelSå bedröfligt Sveriges tillstånd var under Unionstiden, så hade likväl denna allvarsamma pröfning, som Gud låt öfvergå Svenska folket, den ver, kan att förbereda ett friare och lyckligare tidehvarf, Allmogen ,, som under Folkungarnas regering blifvit beröfvad den ena rättigheten efter den andra, utesluten från deltagande i sit fäderneslands styrelse och misshandlad, såsom en hop slafvar, började uader Engelbrecht åter lära känna sin vigt och sitt värde; och sedan borgare och bönder under Sturarna återtagit sin plats vid riksmötena, grundlades hufvudsakligen den siatsförfattning, som alltsedan varit rådande i Sverige. De lagar, som under Folkungaätten samlades och umder Unionstiden bekräftades, förklarade Sverige ännu vara ett valrike, der konurg förut skulle väljas af Uplands allmoge och valet seden bekräftas af Södermanlands, Östergötblands, Smålands, Westergöthlands, Nerikes, Westmanlands och Dalarnes, Valstället var vanligen vid Mora stenar, ej långt från Upsela, dit folkets ombud samlade sig, Men ehuru folket hade valfrihet, höll man sig helst vid den gamla konungastammen, så långe några anförvandter deraf voro öfriga. , Konznungens första förd eller Eriksgata, skedde i den landskapernas ordning, vi uppräknat, och först då denna färd var förbi, ansågs konungen, som orden lydde: vigd till riket och Upsala öde. Sådan ver sakernas ställning vid QCelmareunionens och den Katolska tidens slut. Genom sitt förfärliga framfarande i Sverige trodde Kristin sig för alltid hafva gjort deita rike ull et lydland under Danmark. Men Försynen hade beslutat, att frihet, sjeifständighet och bättre mr: fm Inde Juct oaerenn I a to dhad skulle