Aftonbladet – 21 juni 1836, sida 3

hunnit så IPngt, alt jag var ferdig att suga opp I Gel mulåsne-ekipage, som väntade nere vid min trappa. Min väg från Floresga an tll markis da Torre-Mejas palats, hvilket klubben byrt, jemte gårdar, stall och trädgårdar, var icke särdeles lång; men likväl bade jag då många heliga ställen att passera, att deras namn, som voro mig bekanta, snarare stämde till andekt än till bal. Ämel:ger asnn jag förbi kyrkorna Lorert pp atsen, klostret Santa Irinidade, Santa Caza da Misr icordia och flera andra, fram till en öppen plats, som var upplyst med facklor, och på hvilken den vid sådana tillfällen vanliga trängseln af ankommande vagnar, sysslolösa åskådare, soldater, som skulle hålla ordning (här nationalgarde) betjenter och kuska presenterade ett brokigt hvimmel. Innanföre var en stor gård besatt ef nationalgarde, och trappan, vid hvilken man steg af, var på det rikaste utsmyckad. TI hvalfvet, hsrigezom hon gick va ex musikkorps placerad, som spelt: Portugisisky aationalhymnen. Af en händelse inträffade jag just på samma gång som hofvet, hvilket i lycgande och praktfuilt tåg rörde sig uppför de herrliga dubbeitrspporne, och på schar!akans-matter och emellan altcer af rosenbuskar. Drottningen , prinsen, hennes gemål, och kejsarinnan , åtfö.jd af en talrik svit , gings långsamt uppåt, och fingo under vägen sina händer kysta af en mängd personer, hvilkas rang tillät dem ett så nära tillträde. — Anblicken af dessa trenne furstliga personer af så olika börd, af så ohka ansigtsuttryck hvart och ett i sitt slag skönt, och som undergått så olika öden, hade i sanning någonting sgändligen interessant, och i trots af den ungdom, prakt och lefnadsfullhet, hvari de glänste, likväl något alfvarsamt och. melankoliskt .Hvaraf kom det? Allt, som omgaf dem, andades glädje lätt — ballifj behag — men det gifves öden, som äro alliför alfvarliga, djuptgripande, mörka för dansen, och hvilkas tragiska anlete ler ännu sorgligare öfver ett med rosor och diamanter smyckadt hufvud. Denna unga, blomstrande Drottning, som redan öfverfor så många haf, redan upplefde så förfärliga krig, redan fällde tårar vid så dyra grafvar, denna sjuttonåriga monrarkinna, nyss faderlös, envka, utan annat dyrbart än en dyrt förvärfvad tbron, sem kostat henne allt, herskande öfver ett land, skönt som Romeos Julia, men hvilket liksom denna druckit dödens gifi; denna afintriger, af förbittrade partier omgifoa unga furstinna, af hvars sköna, mjuka hand, som nu kysses, tuser djupa, blodiga, obotliga sår vänta läkedom — jag frågar om man vid anblicken af henne kan tänka på turen i en dans, hvilket dock är nödvändigt på en bal. Bredvid henne vandrar en den skönaste gestalt, i sanning den skönaste qvinta man kan se, klädd i en svart med guld genomväfd drägt, med en slöja af samma tyg, som nedfaller trån hennes hufvud till fötterna. Det betäcker hälften af Brasiliens diadem i det ljusbruna håret. Huru full af behag är ej Kejsarinnans gång; med huru mycken godhet småler hon ej åt dem, som nalkas henne? Hennes drägt är sorgens, och i kennes bjerta bor väl också sorgen. Äfven hon har förlorat mycket, och hvarthän hennes öga vänder sig — det återfioner ingen af de kära, de älskade. Hon har förlorat brodrev, gemålen, och Brasilien — i sanning stora förluster. Och hvad har du förlorat, sköne, vänlige ynglivg, som leder de båda kungliige damerna? Du har ju vunnit en thron och en älskande gemål. Ja, men fåderneslandet är också en dyr skatt, och dina slott vid Donsu voro också 2köna, och jag känner det i min själ, om äfven din lysande, leende gestalt förnekar det, stt du ibland med stilla allvar tänker på dit fädernesland. Ack, det är så menskligt, och äfven konungarie äro ju menniskor! Drotningn, Kejsarinnan och Prinsen togo plats på en med mattor belagd upphöjning, der trenne förgylda stoler, med serski!da emblemer, blifvit placerade. Kring denna upphöjning suito bofvet och damerne, på hvita bönkar med röda sammetskuddar, stickade med guld. Damernas toil:tt var öfver all beskrifoing rik, för det mesta smakful; isynnerhet såg man en mängd äldre markisinnor och hertiginnor, hyiikas huffudbonader voro liksom öfversållade med briljanter. Jag skulle icke vara nog oartig att säga, att jag selt få sköna fröknar och fruar, äfven om det varit en sanning; men så är icke förhållandet; jag såg flera skönheter än jag förmodat mig skola finna, derjemte månget blondt, iogenting sägande ansigte från Norden; nog af, en verklig parterr, ända från den hvita snöklockan till granatblomman, från slånbäret till ananas. Afven kavaljererne buro gansk. lysande drägter; de fleste voro i uniform, så att man kunde inhitta sig att vara i Berlin eller Petersburg, Denna mbillning försvann dock snart genom den oändliga mångfalden af uniformerne, och den emständigheten, att så många unga officerare buro dekorationer, knappar och andra prydnader af diamanter, hvilket bos deras vederlkar i Norden, af allehanda orsaker, mindre förekommer. De trenne höga personerne sutto liksom på ea teater, der de voro skådespelare, till allmänt åskådande på sina stolar, och vi — den vöroe RA VA ELLER nn