Aftonbladet – 15 juni 1836, sida 2

EA i uigor den Ryska byilsade klassen, bildar dertiore ett sammanhängande nät af skicklighet till en viss grad, af föga grundlighet och redbarhet, men i synnerhet af mycken kunskap om egna intressen och mycken liberalitet i medlen för deras befordran. Det är sannt, att ganska aktningsvärda undantag 1 detta hänseende finnas; att den högre administrationen eger att framvisa män af lka mycken redbarhet till talanger som karakter, och att förbryrelser af underordnade, en gång upptäckta och ådagalagda, icke sällan bhfvit oblidkeligen streffade, utan afseende på personer och slägt-förhållanden, man skulle kunna tillägga: straffade med barbarisk hårdhet: Men det ofvanvämnda vidsträckta nätet gör dessa fall, om icke sällsynta, likväl vida sällsyntsre, än de borde vara i anseende till förbrytelsernas talrikhet. Huru genomtränga den mur af intriger, slafsinne och egennytta, som omgifver de maktiga och hindrar närmandet till dem? Huru framföra klagomål och ådagalägga orättvisor, der det är svårt att nalkas chefen, och alla de som siå på längre afstånd från -honom, äro intresserade af, att sanningen ej hinner hans öra, eller der medgörlighet behöfver uppvägas med guld? Dertill gifves i andra länder ett osvikligt medel: tryckfriheten. Ryssland bar keröfvat sig detta medel, och om det derigenom vunnit fördelen, ati obehindradt få fullfölja sina planer utan besvärliga forsknimgar och tillrättavisningar, har det deremot förlorat den nyttiga kunskapen om sin egen ställning, om sin verkliga styrka eller svaghet. set har föraktat mennisko-rätten. Det ser i menniskan endast verktyget för sina afsigter, machinen som det begagnar för sin nytta, sin ögonfågnad, sin sinnesro; alla öfriga utgöra, blott den ofantliga döda kraft, som sätter machinen i rörelse, och hvilka staten betraktar såsom vattnet, ångkraften, boskapen, som kringföra bjulet. Det har härigenom beröfvat sig fördelarna af menniskovärdet, den moraliska kraften, som utgör staters enda verkliga styrka. Hon känner nu ingen annan kraft än piskan, som dnrfrer boskapen, och skickligheten hos den hand, som förer piskan. Icke så, ait ju ej enskilda dygder, välvilja, menmskokärlek, rättvisa och ädelmod, saknas hvarken hos de Ryska statsmännen eller hos individerna, och satt hbvarken det offentliga eller enskilda lifvet der fördystras gencvå skuggor utan afbrott at hårdhet ech förtryck. Men det är de allmänna principeraa mom systemet, som vi karakteriserat genom dessa ord. Mängden af folket har ingen vila och ingen rätt. Det har blott en enda pligt, men hvilken är nog för alla: lydnadens. Hvad dut för öfrigt erhåller af personlig eller egendoms frihet, af lifvets njutningar och fröjder, af rättvisa, aktning för sitt värde, är en ynnest, en nådens frivilliga gåfve. Denna nåd gäldar äfven massan genom hvad man af henne fordrar: lydwad. Man skulle kuora kalla dess lydaed: kärlek tull Monarken. Den är likväl, narmate betraktad, djurets instinktlika undergifvenhet, nödvändighetens verk, och blind som den. Denna mängd anser jag icke skyldig, eller ens berättigad, att tanka och känna; hon anser sig endast pligtig att lyda, att lik kilen gå dit hon drifves af klubban, obekymrad om hvad hon spränger, eller hvad bon förderfvar under arbetet. Betraktar man derföre hela Ryska styrelsens offentliga lif, allt, der hon yttrar sig i handling, så skall det belinnas, att hon föga begagnar de verkliga resurser, landets omätliga tillgångar erbjuda, dels derföre, att hon ej förstår dem, dels derföre att hon icke vågar det, emedan hon ej med trygghet vet, hwu högt bågen tål att spännas; dels derfore, att det ofta nämnda nätst i sina maskor uppfångar större delen deraf, samt att hon egentligen icke verkar mer och längre, än de talanger räcka, som hon i den hoga adminisirationen tillegnat sig och vet begagna. Hon skördar härigenom på en gång välsignelsen och förbannelsen af sitt eget system, fördelarna af det goda der, och skadorna af det förkastliga. Detta skall blifva klarare genom hvad vi här nedanföre ärna anföra. Eit slags uppsummering eller qvintessensen af hvad Förf. anser vara nyckeln will Rysslands växande makt gifver han pag. 27: . Sålunda hafva Fpysstands alla framgångar vuniils, icke gerom vapen, icke genom dess fälther ars talanger — ty der sådana ådagalagts, ha de, gexrcm er sällsam omståndigheternas inverkan, blifvit uten någon egentlig påföljd — utan genom diplomatikens skickligt anbragta konster, genom lyckan och genom fiendernas oklokhet. Icke ens de öfverlägspa massorna ha beredt Ryssland några fördelar, ty dessa massor bafsa dels icke funnits annat än. på papperet, dels varit en död kiaft uten hf och sneda. Underhandbingarnas konst har deremot varit Rysslonds starka sida. Depravationen hos Fmbetsmännen, samvingens undandöljande för berskaren genom tryckfrihetens för qväfvande, och det ofantliga underslef, som begås med statsinkom sternas både uppbörd och användande, gör, att Ryssland sällan eger hälften af den effektifva styrka, med förspeglingen hvaraf det dels prålar inför verlden, dels SS Fr a i VAR Fv Te bem