Aftonbladet – 13 juni 1836, sida 3

PDerjöre och derför förblandas af de este. Man skrifver så, som 1. de mau brist på kunskaper, och derföre blifver maa misstänkt derför. i Utländning. Våra språklärare synas icke hafva anat, j att någou skilnad, fiunes emellan deriveter på ing; en sådan, och den ganska hestärud och markerid, finnes i dock. ltt derivat, som utrycker en hand g, göres ; genom ändcvlsen ning; ett derivat, som uttrycker producten at hasdlivgena eller det objekt, på hvilkec deu sked, för ) blott, ändelsen fug wan nn. Låom oss se ps någa exempel, der händelsevis båda slags derivater finnas af i i samma verb. Alippat. ex. har ett decivar, klippning (hanvlingen), och klipping (en sfklippt bit, ett lags mynt fordom); af snöpa linnes snöpning och svöping; sad by ta fanes ned och byting. -Hvsrje verb ger icke denva dubba derivationsto m; men exemplen åro ne , Li många nog, för att astställa regelu. Också sc vi 48 I aunat ubjeki-derivateras (om jag så får kalia des, till arskillnad från hanvdlingsde: ivsterna — eller passiva fråR activa, m man så vil) få blot: ing ochicke mung; j ft. ex. man siger icke infödning, wau infödivg icke ; i vanbördning, van rvanbörding; oo. ss vy. ta objektifeller passtiaerivaterne få någon supplemsn-boksiaf frem för ing, är det icke nn, utan 2. Sålunda beter skiifderivatet af verbet krympa krympning och dei passiva krympling. Emunligt språkets allmänra deriva iomsreglor skulle de: följaktligen kunna heta uttändling, Småländling Xce., men icke utländning, Småländning Enskilt, särskilt. Hva ifrån har denna staining kommit, då en biliad Svensk icke ens utialar orden så? De äro lika bestämda passiparticipier at gswia ve ber, hvaraf det ena haväl ännu brukas at en och annan), som afskild, frånskild exe. Uti ingenting framyser kavske bjertare denna allmänpa principlöshet, som råder vid Svenska språkets behandling eller, rätvare, missbandlir g; an i stalfvingen f dessa ord; hvar och n bugger till efter sitt tycke, i ställe för stt söka göra sig reda för någon regel; somlige skrifva enskilt, enskilta avdie enskild:, enskildta, nastan ingen besinnar, det ofvan anförda faetum, att orden äro participier, och att, om jag tår skrifva: min enskilta eler enskildta mening, så skulle jag äfven få skrifvs: min afskilta. eler afskildta lott, min frånskilta eler frånskildta huru 0. s. Vv. Hvars. Om en skolgosse i secunda missb ukade en latinsk decliustion så, som en svensk declhi:anon missbrukas, i fråga om ordet hvars, af de fl-sts våra dagliga skrifiställare, så berodde det af lära. ess iyvne, om korrektionen stadnade i tbemabukens mariginal — nemliven efter ett pluralt nomen satte ett relatift pronomen, som aldrig kan vara annat än smgulast. Numinativen (fvar) är numera försvuunem ur språket; mn iman bes hötver ej gå längre tillbaka än till 1834 års lag, för att hitta den och se, att den är sivgular och sidrig lural. ; Bemälde lag har något qvar äf de gamla goda dechknatienerna; och deita narrar stundom mindre kunuiga skrif:ställsre till cöjliga misstag. — Det heter t. ex: i bradom skilnad, jylle allan skada o.-s. v. Nu får man se förfatiare förklara, att ett slagsmål icke vsrit brådon skilnad eller dylikt, likasom sub:tlavtiva ver bet tog: ablauvus; eller att allan skada br tyild, likasom subjektet i en mening med finit verb kunde vara accussivus. Jag skulle råda, att man hiutar de nu existerande declinanoner, om man ej känner de gsrmla; annars kan men göra sig till föremål för de bättre underkunnviges årlöje: Et stort gramivikalfel begås dagligen ock oförsynt : förblandning af indicativa imperfektet och subjunktiven. Huru oförskiöckt går man icke på med: fick han lefva, så ve, blef jag qvitt frussam, så ett.; om iman såg sin egen svaghet, så gick man icke så långt i anspråk och stod icke sh fast vid sina satser Oo. os. vo? Den händelsen, at de båda ; håga varande tempora äro lika i de festa verber, förleder de nundre grundlige att förbise skilneden i alla En hop förkortwir gar, som endast äro tilötva i poesien eller samtalsspråket, tillåter man sig sfven i: slvarsam prosa. Ått se de tiga ha, ta, bli etc., smakar som ett slag vid övat. SNRA TED DM RENERS LAGAS LOVA sr TGS VPK IASAGAD MANETEN TATT FENG 1 Sö SA MANSEBAETNRA do JA MAP YREET om MÅ 8 IA Sn RA