Aftonbladet – 13 juni 1836, sida 3

teri; en snillrik författare behöfver icke nedalat: z; tull grammaniisliskt gräl De blot på TegoCrs arbeten; de äro ju stiafvade och i synnerhet iuterpunkterade på ett sätt, at Jonss Lindberg och J. P. Krook icke kunna göra det bäure. Och ändock uwgödra T.s skrilter ove: ska fo kets för jusning. — Alldeles; jag medger,att T:s skrifter hvarken skule vara större eller mindre snilleverk, om de vore hånre eller änvu sämre korrigerade; men jag kan icke skilja ag fråu dena svagheteu att älska ett äfven till det yttre korrekt sprik och att verkligen med vedervilja se ett ini orrekt, äfven om morhållet är förträffligt. Det förefaller mig allid så, som om en musicus med en förvåt nande fiaserfärdigket och hvad man kallar förtwasa at äta noter, ja med de boullantaste 1dder, säte sig öfver den småsaxen att spela kvarje serskild not reut och med iörnämt förakt såge ned på denna fordran, sisom ett pedanteri. Det stora hela — tanken, som genomgår det — glinsande idler — se der de enda saker, som det anstsr den store konstnären att bry sig om, så kunde det ju lika väl heta i musiken, som 1 ht:esaturen. Imellerid är det val eg2utligen i Sverge, som man ens i denna sednare är så fördomsfri; hvarje Itaji-nsk, Fraosk, Engelsk, Tysk box eller tidsing, man: vi:l slå upp, skall man fiuna strangt gramirankalisk och äfven stafvad och iuterpunkterad i envlishet med et stadgadt och ur ratiovueila gruuder bemtadt språkbruk. Högst få äro deremot de Svenska författare, som verkligen skrilfva sitt språk efter rationella reglor. Deu euda tidving för närvarande, som gör det, är Minerva och kanske Litteraturföreningens tiduig. Lika htet som jag gillar deras politik, lika mycKet pillar jag deras språk. Om det icke vore ailt for djert, skuile jag visja föreslå, att Svenska Akademien, för att hafva uagot att göra, måtte företaga sig att hålla hand öfver Svenska språkets korrekthet, under förutsättn ng !ikväl, att blott den litterata sidan af de 18 befaitade sig dermed. Med de öfriges skiifier har jag ämuat mig att vid tilifällle h la em hiten mönstring, som skall visa diverse kuricsiteier hos dem, hos hy-ka, euligt deras egen (och kanske det öfriga hofvets) tro, arbitrium est et norma loquendi.? Denua början till före!äsnivgar, som jag pu skiekar M. H., är, såsom för ögonen synes, icke aflattad i något system, utan utgöres f strödda anmärkningar, sådave de t ängt sig på mig vid läsningen af dagens Jittorara produkter. Så fort jag hittat en bock, har jeg satt den på en nål I min insektsamling; och derur tager jag nu för hand. Har M. H. lust att begagna de ou dfverlemnade lapparna, så skall framdeles kanske komma mera. I annat fall anhåller jag att återfå dem, för att skicka dem sill SvenskaAkademien, såsom täflingsskrift om de 100 dukaterna. Stygn. Våra förl. hafva så djupa insigter i språket och så pass förmåga att raisounera, att de säca: det h-ter dygn, ergo uekså stygn. Förmodligen heter då verbet, som är dess slsgting (derivat eller ro:, lika godt) signa och icke stinga? Så långt tänka de icke. Sir — hans — hennes — deras. Den förbistring, som r.-der i fråga om dessa ords användande, är så bedröflig, att troligen inet ociviliseradt folk ens så misbrukar sitt språk, som Svenskarue i detia afseende Jag ha kört så kallade litteraiörer -— män, som Jatii trycka arbeten — på rena alivar påstå, att reciproka pussessivet icke finnes för plura en, och det af ett ganska juminost skäl: det heter leur, leurs i franskan; och det betyder deras. Kunskapen om Svenska språket hemtar man ur Pephöres Grammaire. Mången tröken vill dö på, att MH nen är fewivivum och olen masculinum; hon ler föraktligt åt hvar och ea, som ville bestrida henucs sas; den syndaren måtte icke känna Ja laugue och vera. att det heter Zu Lune och fe Soleil! — Omeningar och motsägelser äro, på hvarje sida sf nu utkommande skiffer, en ljuf frukt af författarnes oskyldighets-tillssånd i råga om skilnaden melJan det reciproka possessivet och personal pronomeuens gemtiver. . Ni — J, med sina verbers conjugation. Förbist ringen deruti är löjhg. En säger till flera: Vi wdjen, Ni vilja, ja Ni vill, en annau: I vilja, ja I vil. Samme författare bruka til och med dessa :ormer om hvarandra, och det ofta på samma sida — förfatra:e, som dagligen skrifva och ofversvän ma-vår litteratur med allmänt låsta arheten. Mattighet. Hvaritfrån det ordet skulle deriveras, är svårt att förstå; icke al matig, som icke finnes, ej heller al mart, hvars derivat ej kan beta matuäghet, så vida man icke ville af t. ex. klen göra klenighrit, al söt gora sölighet, af slem göra slemmighen hvilka derivater komma af andra adjectiver (klenig , sötig., slemmig). Min mezxing är, att adjectivet maltg väl må upplinnas, om vederbörande så för godt lnna, men att derivaet ej må införas förr, än stamordet ör infördt. SNmåninszom härledes tydligen af ett gammalt adj:cuf, cam harde i nvriket äter inHtasas. emedan vi ei hofva UM ———L nn I