Aftonbladet – 10 juni 1836, sida 2

Hvarje hans ord är ett orakel, han gör de besynnerligaste spådomar, de slå in på pricken, Men icke nog med, att framtiden sålunda ligger för bonom som en uppslagen bok af stora versaler, han har förmågan att läsa äfven i menniskosjälen de hemligaste saker, den finaste perlstill Denna förmåga bär kan ji sin vestficka i form af en vanlig silfverlorgnett. — Baron inser nogsamt hela värdet af denna underbara klenod för en fästman som han, och hvem kan undra på au han begär den till låns af sin gast på några timmar! Grefven varnar honom väl såsom en far för detta farliga lån, men man kan icke gerna säga nej åt en baron, hvars gästfrihet man njuter. — Från denna stund se vi vår fästman promenerande i sin trädgård, med lorgnetten oaflåtligt fästad vid ögat. Han fixerar hvem han träffar, hkt och olikt, alltid får man väl ändå se något nytt och kuriöst. Ack, min Gud, hvilka saker han i sanning får se, den sama baronen! Hans blifvande svåger, denna ömma vän, som i den fradgande champaguen med sådan enthusiasm dricker den heliga vänskapens skål, det är en falsk bedragare, en gemen skurk, som ingentipg högre önskar, än att på hvad sätt som heldst draga största möjliga reveny för sig sjelf af det nya slägtskapet med Hr Barenens rikedomar! en annan af de förtrohga vännernn är Kemlig amang till kans fästmö, och det ser temligen klart ut genom lorgnettglaset, att denna samma bhulda fästmö från första börjen haft sin plan, att efter giftermålet kunna påräkna bemälte herre som en serdeles god vän i huset. Hvart han vänder sig, den stackars baronen, ser hen falskhet, bedrägeri, förställning. Han är på god väg att Hli misanthrop. Lyckligtvis finner han likväl dessförinnan, med ullhjelp af sin lorgnett, ett hjerta, som verkligt och innerligt älskar honom;! det skulle aldrig fallit honom in att vända sig åt detta håll, men lorgnetten är alt lita på; som sagdt är, det der beror på den högre optikens lagar, det skulle kunna konstrueras och bevisas! Och denna ovärderliga varelse, hvars hjerta i hemlighet klappar för vår olyckhga baron, är — dottern till hans gamla inspektor, numera en glad och vacker tärna om sjutton år, i fordova dagar en älskad lekkamrat till hlla nådig herrn. Hela verlden skall skratta sig andan ur halsen, om han gifter sig med den enfaldiga lollan. Men baronen har troligen vid något lumpet universitet insupit en hop demokratiska och romaneska principer. Han giver inspektorsdottren sin högadliga hand. Den första fläck på sjuhundra anors blanka sköld! O tempora, o mores! Och detta allt för en silfverlorguett. Den lilla pjesen är, som man finner, ganska enkel tll sin konstruktion, men blir genom Hr och Fru Torslows, samt Hr Happes och Octhoffs spel, lätt och underhållande. Den slutar med en verkligen pikant turnyr, som också icke förfelar sin goda verkan. Vildbrådstjufvarne, (Komedi med sing i 1 akt.) Några studenter ha vid terminens slut slagit igea sina auktorer och lexika, och hängt bössan om axeln, för att ströfva omkring i skogarna och skaka bokdammet af sig något htet. MHarunder råka de redan första dagen olyckligt nt for en skogvaktare, som samler ihop en bondebhär med klubbor, slagor, liar o. d. för att vederbörligen klämma mellan sköldar det unga blod och taga hela tjufskyttsällskapet till fånga. Men Appollos söner låta icke skrämma sjg som skolråttor; tvertom slutas leken så att bondehären måste lägga ned vapen. När allt kommer omkring, är också egendomsherren på stället ingen annan än en god onkel till de lärda bjeltarnas anförare, och en ypperlig frukost blir belöningen för eit så vackert mannamod. Buteljer för bataljei! Det är en vaudeville i samma genre som Nya Garnisonen, i sig sjelf endasi en bagatell, men som på det sätt den här utföres, isynnerhet genom Hr Mealmströms, skogvaktarens, ypperliga spel, kommer en att skratta sig tårar i ögonen. Lefve vildbrådstjufvarna på Kongl. Djurgården! mememedeem—— me ——-—-s—ss————-ÅedLrowfemwew wi Eee (Insändt.)