Aftonbladet – 8 juni 1836, sida 3

FEAR NANRT ARu RR RATAR nene—— ELIEL MMMM RR AVULICITLJCU STACKIC SF der Avel på GVIUMOPINNCI, UC kar!figurerna blefvo ännu mera onaturligt skrutvade, om möjligt var. Mam hade då åtminsiose den glädjeu att kunna sätta den beskedliga boken 1 hand på de bitskedligaste, näpnaste små pensiousfröknar. Detta sista arbetet, Qvianorma,; har återfått mycket, ehuru kansk icke allt, f Kusnernas förtjenster och, hvad som fröjdar: oss, undvikit det mesta af dess lyten. De falska, skrufvade hjelterna synas knappast ul. Grefve Leonard är verkligen en figur, sådan den han ficnas i menskligbeten, och n. b. finnas utan ati göra oss ängsliga, hvilket vill säga att han icke är af samma stycke med Baron Axel eller Grefre Wademar. Jarno tål mycket väl ett närmare beskådande, att han icke är utvecklad, utan står något i dunklet, ör honom icke mindre interessant. Han är väl något Schillersk, med sin psassionsfria, öfvermenskliga storhtt; men detta går icke derhän, att harm är osmaklig cch sömngifvande, såsom en Posa. Qvinnorna i Qvinnuorna äro icke så vällyckade, som karlarna, och än mind:e som deras föregångarvinmor i Kusinerna. Man kan utan orättvisa säga, att Linda, som onekligen är hjeltinnan hoken, är, jemte ella sina öden, något mycket ett refben, nemligen af sal. Lafomtaine. Men det gör ens hjerta ändock godt att följa henne; der doftar alltjemt omkring henn2 en bloimsterlukt af mild oskuld och qvinlig renhet, om bvilken man lyckligtvis blott kan säga, att den är sällsynt, men icke att den är onaturlig eller exempellös. Dagboken kunde hon hafva inneburit, utan att försvaga effekten; mången skalle till och med kunna säga ännu mera derom. Om Theåla vi!ja vi ingenting säga, för att icke såra den ömtåliga förf. — Det enda må tillåtas oss yppa, att vi funnit henne mycket slägt med Eugene Aram — detta ledsamma, onaturliga lirdomsmagasin , som väl bordt blilva primus vid en Magister-promotion, mena aldrig ex romanbjelte, att förtjusa män och qvinnor, lärda och olärda. Huru organiseradt ett hutvud är, som kan förvärfva öfverlägsenhet i filosofi och botanik, mathematik och språk, astronomi och estetik, häfder och kemi — allt på en gång — det hafva vi alliäd haft svårt att begripa; och ännu svårare, huru den, som gröpt i sig de mest heterogena kunskaper,: praktiska och rent spekulativa, om hvarandra, kan digere:a dem ull en homogen, sund själaföda, kan uppfatta dem I med liflighet och återgifra dem så, att qvinnor blifva kära deri. Porträrtet bar alldrig kunnat förefalla oss annat än såsom å la Torkel Knutsson — en fysisk möjlighet kanske, men säkert ingen moralisk, ei produkt af blotta inbillaingen , utan all iablsnining ef menniskokännedom. Sådan är, i sin väg, Thekla. Förf. har varit oense med sig sjelf om henne, eller rättare, hon har ändrat plan i afseende på denna sin hjeltinna. Ja, det ser nästan ut, som om hon först skulle föreställas såsom en löjlig, kapriciös dilettante, en blue stocking, men att förf. mot slutet glömt detta, och att hon då blir en verklig konstnär, ehuru med det Aramska felet att vara konstnär i allt; musicienne, författarinna, måäiarinna; och då hon 1 längden icke kunde stå ut med allt detta fläng, hade förf. intet annat råd med henne än att låta henne dö. .Den ängsliga afvaktan af recensionernas ankomst kunde ge skämtare anledning att i Thekla söka författarinnan sjelf; denna ängsian synes vara af samma stycke med förf. ängsliga protester mot kritiker. Måtte en förf. med så mycken verklig talent vänja sig af med detta kabbel, allramest med detta bemödande stt synas förakta kritiken. — Föraktar hon det verkligen, så talar hon icke så mycket derom. Må hon åtminstone låta sina böcker blifva obesmittade af grälet; tidningarne skola säkert gerna införa hennes protester. Slutligen, för att fälla ett allmänt omdöme om boken, få vi ferktiara, att vi, för vår del, med utmärkt nöje läsit den, och att vi önska snart få se någet mera af samma hand. Detta vårt generella omdöme står — I förf, må säga, hvad hon behagar — ganska väl utillsamman med vårt ogillande af åtskilliga partier och karakterer, Vi hafva varnat för ett och annat; vi hafva tullkomligt ogillat vissa saker — men vi hafva erkänt snille och ovanlig förmåga i det helaa Och längre får författarinnan oss aldrig, om hon ock ville fylla hälften af sina böcker med protester och antikritiker mot oss. — Falla ned och tillbedja blindt och i allo må sykofanter för sina utomordentliga talanger; oss skal det icke hända. Författarinnans komiska talang är af första ordningen, dock endast så länge hon håller sig till det löjliga, som kan frambringas utan buller och bång, utan upptåg och bletit i ord; men då de burleska situationerne skola fram, bör hen akta sig. HofRättsrådinnans trädgård är rolig mog vid första påseende; mer Dp E 1) . a Få FA Cr ua oo RA