Aftonbladet – 8 juni 1836, sida 3

VAN VALLA VI TU ITLIVaHUL allt VV IDA TIORIaGL I inom den -officers-korps, der den mera allmänt företages. (Skånska Posten.) LITTERATUR. Qvinnorna. Monst et för alla antiqvariska entusiaster, den nammkunnige Pehr Tham till Dagsnäs, låt en vacker dag tillverka eit porträtt af Torkel Kuutsson. På tilfrågan, hvar och huru kan kunnat åtkomma något, original till målningen, svarade han, att ett dylikt väl ieke funnes, men att mannen måste balva så sett ut, som han på Dagsnäs satt afkontrefejad — emedan han var en karak:ersfast man, hvilket, evligt Lavater, visar sig i en dylik panna; en tänkande man, hvilket uttryckes af sådana ögon; en allvarsam, hvilket visar sig i dylika munvinklar etc. etc. Detta är historien om tillkomsten af de flesta romanhjeltar. Författaren — eller författarinnan — har sett några personer, dem hon tyckt vara mönster i hvar sitt fack; och desse hafra blifvit vederbörligen plundrade på hvar sin egenskap. Den ena har måst tillsläppa sin vishet och sin panna, den andra sitt mod och simma ögon, den tredje sin vältalighet och sim haka, 0. s. v: Sålunda har man fått ihop såkallade mönster och or ginaler och trott sig göra möåsterstycken; utan att ana, huru naturen arbetar i sin stora verkstad och gör Aelheter, inga lappverk. Vi hafva aldrig stort trott på den der bekanta sagan om den yrekiska bildhuggaren, som sammansatte sim Venus af sju qvinnors behag, minst på den uppgiften, att denna sålunda hopkomna bild var det skönaste af alla komstyverk: Med alla de hopfösta behagen kunde den dock hafva varit det hflösaste, det minst hänförande machverk — motsatsen af det förtjusande och till hjertat talande —lida af den fullkomligaste brist på det högsta och enda, som slår an på det oförderfvade sinnet: individualitet, enhet, konseqvens. Man kan med arithmetiken utrakna, huru miåsga gudinnor denne konstnär var i stånd att forfärdiga; man beräknar först alla de lemmar, som anses utgöra serskilda behag, och uppgör genom :kombinations-kalkylen, huru många bilder kunna fås, då de subjekter, från hvilka lånen skola ske, äro sju och behagens antal äfven är kändt. Naturen deremot — och hennes få invigde adepter — frambringar helheter, som icke blott äro alla olika, utan hvilkss beståndsdelar till och med hvar för sig ega individualitet. Detta kallas skapa, allt annat hoplappa. Genom detta sednare kommer man ingenstädes i konsten, förderfvar den möjligen befintliga fallenbeten att ens portirättera, förstörer åtminstone säkert allt hopp att sjelfständigt skapa. Vår mening är visserligen icke att tadla studium, eftergörning af det förut existersnde sköna; tvärtom är detta af den högsta vigt. Konstnären ser, studerar, härmar, för att slutligen kkxnna sjeifstandigt skapa; men då detta skall ske, då måste han glömma allt det enskilda sköna, han sett, läst, härmat, och blott ösa ur sin egen själ, sin egen imbillniåg. Studiet har gjort honom tillgärglig för det sköna, skickhg att uppfatta och efterbilda det; mem då han skall producera, då försvinna alla de förut uppfattade enskildheteterne såsom sådave. Af det observerade kan han icke sagas sammansmälta en bild; han skapar en ny, enkel, konseqvent, individuel, sådan naturen sjelf skulle hafva gjort den. Derföre är konsten så svår, att man icke blott skall skapa af sin egen fatabur, utan under detsamma ändock skapa så, att det ligger inom, naturens gräns, att det kunde vara verkligt; delarne skola kunna höra tillsamman, utan att de derfore nödvändigt varit någonsin förenade hbos måget individ; de skola hvar för sig innebära, natursanning, oeh det hela skall tillika innebära den. — Detta sker icke genom att påskrufva ögon af en, näsam af en annan, mun af en tredje o. s. v.; ur naturens verkstad kommer allt helgjutet, och sådant skall det afven komma från den sanna konstnären. Isgen ting är emellertid vanligare än dessa kompositionsbilder, dessa porträtter a la Torkel Knutsson, der allt skall vara storhet, älskvärdhet, ädelhet, eller ock allt litenhet, förkatlighet, låghet — likasom naturen någonsin frambragte dylika kompendier af fulländning i godt eller ondt, likasom hon icke framtroliade sin eviga, oändliga enhet just i de skenbara motsägelserna! likasom hon icke älskade att leka med dessa skenbara nycker, hvilka bringa alla våra systemer på skam, och visa oss att det eviga är oåtkomligt för våra finaste instrumenster! Om porträtter och beskrifningar af Sokrates, eller Esopi, eller Luxembourgs yttre menniska icke vore förvarade, hvilka ståtliga Dagsnäsmålningar skulle : vi icke hafva fått af dem! Dessa reflexioner hafva trängt sig på oss i anledmng af den bok, som vi satt till titel på denna artikel. Boken är ögonskenligen af samma författare (eller författarinna — 1y den tron tager ingen ifrån oss) som Kusinerna och Vännerna. Slägttycket bestyrker det, men ärnu mera det bedröfliga käbblet med 2 ee a Nm oo oa ee oe LIG KJ I