Aftonbladet – 7 juni 1836, sida 3

etiska jornata,) alli detta är ett verk af få timmar; och sålunda uppstår ett nytt mästerstycke, värderadt till så och så många tusen francs, som qvitteras. Vi kunna icke neka, ati detta resonnemang, hvad Angelo vidzommer, förefaller oss ganska välgrundadt. fött sådant återupprepande f sig sjelf, eller aut såluada )öra sig inom alltid samma bestämda sfer, är väl icke i och för sig något så absolut fördömligt, ty det enkiaste kan ändå vexlas på tusen sält; det beror icke här så mycket på resurserna, som på en skapande anda, hvilken alltid lika frisk och varm vet att genomföra sma idcer och gjuta lif i formerna. Men en sådan anda igenfinna vi icke i Angelo.? Det är någonting matt, någonting atoniskt och odecideradt i hela denna tragedi. Vi to visst icke att V Huge redan skulle hafva uttomt sia fantasi och värma, men han vill någongång nyttja sin heqvämlighet, han tycker att hars rykte redan en gåvg för alia är gjordt, och hvad betyder då en liten nonchalence! Man har väl i denna dram trott sig finna en tendens till något mera rent tragiskt, ädlare, skönare, än i hans förra produktioner, en början till emancipatioa från den romanstiska smakens misstag och cxerntriciteter. Calhbarina, det är sannt, är en vacker ka:akter, kanske är skådespelerskans ännu mera poc:is!; men V. Hugo har redan i Esmeralda uti Notre-Dame skapat någontiag lika vackert, så att man svårligen torde kunna anse framställningen af de båda förra för eu nog utomordentligt fenomen, för att deraf med någon säkerhet sluta till ett afgjordt steg framåt i mannens konstpärsskap. Hvad pjesens öfriga personer beträffar, så är g visserligen hvarken Otsodei eller tiyransen fullt ut så gräsliga, som man kurde vänta sig af författaren till Lucrece o. d., men det är säkerligen icke i brist af god vilja, utan i brist af energi. Omodei är alldeles icke mindre förakilig skurk än tro!s någom; hans gerning ar infernalisk; men han år blott för ytlig och tom för att göra rätt effekt; han är som en skuggspelsfigur, det är någonting sväfvande, dunkelt, fantomiskt; ingen själ, ingen inre spänning, ingen deuna kraftens storhet, som åter, om något, likväl ensam förmår att göra det onda poetiskt. Eger denna drame förtjenster framför V. Hugos föregående larbeten, så äro de derfö-e, i vår tamka, öfverhufvud mera negativa än positiva, och motvägas fulleligen af dess relativa brister. Au pjesen i alla fall eger spridda partier och siturtiener af värde och effekt, med ett ord, att der finnes geni uti den, behöfver icke sägas, eller att den, hur den än må bedömas, är och blir något förmer än massan af de arbeten i denna genre, hvarmed hens konsorter furnera äfven vår scen. Hr Wennbom, som i anseende till Hr Alm!öfs iråkade sjukdom, på ett par dagar måst inöfva Rudoifos roll, bar flera rätt lyckliga momanger, hvaraf vi serskildt vilja nämna hans scen med Tisbe uti sista akten. Det säges, att Hr Almlöf nui stället håller på att instudera Angelos roll, såsom den der han, och detta enligt vårt tycke, med allt skäl, funmt mera passaude för sig. Mamsellerna Westerdahl och Högqvist äro de, som undertiden sinsemellan täfla om Priset i denna pjes, och det är-i sanning brydsamt att vara skiljedomare emellan det sköna och det skönas tvillingssyster. M:ll Westerdahl spelar förträffligt sina ytterst svåra scener i tredje akten, M:ll Högqvist ådagalägger icke mindre :alang och förstånd i den för öfrigt, i förbigående sagdt, högst naturvidriga slutscenen uti den fjerde. Man gifver den ena en lager med rosor mellan bladen, åt den andra en ros med lager mellan knopparna. RESAS YI OTO TTR KE SS Ste ENAT DT Se