Aftonbladet – 7 juni 1836, sida 3

THEATER. ANGELO MALIPIERI. Dram 4 akter af Victor Hugo. Vi hafva redan för ett år sedan, uti en revy af Franska scenens nyaste företeelser, lemnat en expose af denna tragedi, beiedsagad utaf våra hjertans tankar angående V. Hugos dramatiska konstnärskap i allmänhet och ifrågavarande produktion 1isymnerhet, och vi behöfva således icke vid detta tillfälle, eller i anledang af Angelos införande på vår scen, vara serdeles vidlyftiga. En Podesia eller guvernör öfver Padua, en hvad man . kallar tyrsnn, med en guldnyckel om halsen i en sid rock eliter kaftan af en kostelig gyllenduk, hvilken vid första anblicken ger honom en viss likhet med de bladguldsglittrande deggubbarna, på julmarknadsborden, en tyraun, som icke är att narras med, en tyrapn pas doux, såsom man i en parodi på dramen förändrat hans epithet i stället för de Padoue, men hvars hårda hjerta likväl är nog susceptibelt för kärlekens intryck, för att tillbedja en ung vacker skådespelerska, som åter på annat håll förälskat sig i en af dessa intressanta figurer i svart mantel, svart barreit med en svart fjäder 1, svarta kortbyxor, svarta strumpor och skor; en ädel yogling, hvilken åter i sin ordning är kär i tyrannens sköna maka; vidare en spion från Venetianska tiomannarådet, en af dessa mystiska personnager, som veta allung, hvad man gjort, gör, tänker, och som också vågat lyfta sina ögon till Podeståns gemål; dertill ett kabinett, en hemlig korridor, en altan, ett par flaskor, den ena med malaspina-gift, den andra med en sömndryck, en dolk)! en stupstock, (om vi icke missminna oss, så begagnar sig verkligen originalet af detta sednare, som vid inrättandet af pjesen för vår scen icke obefogadt blifvit förvandladt i en likkista), ett avonymt bref, en qvarlemnad kappa, ett krucifix, en blindlykta, och något annat dylikt smått, se der in nuce den nya dramen Angelo Malipieri! Det hördes, vid Angelos första uppträdande i Paris, många röster, som förklarade detta Victor Hugos nya arbete för ett slags blott och bart imitation af hans egna föregående. Detta börjar stöta något lhtet på taskspeleri, sade man. Det är på detta sättet ingenting lättare, än att skrifva dramer. Man har en gång för alla gjort sig upp ett slags schackspelaf vissa mojenger och figurer för en tragedi, man behöfver icke många. Det blir händelsevis ett palats till salu, en artig landtgård, eller dylikt, man önskar göre en resa, man wil njuta af lifvet, . . . a la bonheur, man stänger sig då inne i sin kammare, -tar fram sitt scackbråde, plockar pjeserna om hvarandra hit och dit, med ett ord, uppställer dem efter ett litet förändradt schema, afdelar sedan detta i tre, fyra, fem hvad man kallar akter, tablåer eller dagsresor, (V. Hugo har adopterat denna senare benämning, journee, efter den gamla Spanska dramatikens onekligen fätt po