Aftonbladet – 31 maj 1836, sida 2

AA eta VvVdlUulgt då IVA dfaNUEL JrCU LUlalgllsk på Ul och wwerk. Dessa voro för några år sedan förbjudna till införsel ock inbragte således ingenting till statskassan. Ar 1834 tillätos de till införsel, och inbringade då i tull 60,000 fr.; sistl. år nedsattes tullen ytterhgare, och gick då till 30,060 franes. — Det är, säger artikelns författare, allmänt bekant, att allt musslin 1 Frankrike fabricerades med insmuggladt garn, och likväl kommo -: douaniererne endast åt cmkring 120 centrer årligen; omen så snart införseln tilläts, ehuru ännu till den höga tullen af 38535 fr. på ceninern, så förtuliades genast 1600 ceniner; och likväl anses det notoriskt ait smuggleriet med denna vera ännu icke upphört. Men alla dessa fakta lära ännu icke gjort det intryck som de borde på statsmakterne. Då kemiten till undersökande af tullfrågan begärde att tullen på cigarrer skulle nedsättas från 1980 till 880 f ancs på centnern (således den nedsaita tullen ännu öfver 4 Rdr Sv. Bko pr skålpund) påstod Hr DArgout att statea derpå skulle förlora 300,000 franes årligen. Han syres således icke veta, säger författaren, att Frankrike är öfversvämmadt med insmugg!ade cigarrer, och att millioner deraf nästan uppenbart försäljas i sjöstäderna och i Paris. Det är svårt att begripa, huru en minister kan vara enfaldig nog att tro, det någon bevakningslini a kan motstå den Juremdrejarvinst, som erbjuder sig vid en tuilafgift ef nitton francs på skålpundet. Lika låpgsamma framsteg tyckes ofvertygelsen om de höga tullarnas skadliga verken på konsumtionen göra. Då de handlabde i sjöstäderra för någon tid sedan begärde tullens nedsättande på kaffe, svarades dem endast, ait priset på en kopp kaffe förhöjdes ganska obetydligt ganom en afgift af 10 sous (12 sk. bko.) på skålpundet,: oaktadt erfarenheten alltid visat, att en taxa af 100 pr på en artikel, som är egnad till en nästan obegrämsad konsumtion, inskränker förbrukningen öfver all beräkning. Ett bevis härpå är, att då tullen på kaffe i Epgland nedsattes till en tredjedel af hvad den förut utgjorde, steg importen inom några år ifrån 23,000 till 400,000 centner. År 1812, då sockret i Frankrike kostade fem francs skålpundet, konsumerades af hvsrje person imedeltal räknadt, endast 12 lod årligen, hvaremot förbrukningen för närvarande, då priset är en franc, går till sju skålpund på person af folkmängden. Och likväl påstår administrationen i en officiell brochyr, att den ytterligare nedsätiningen af priset icke skulle utvidga konsumtionen! — Mahogny och andra fina trädslag betala 100 pl. af värdet i tull, och då komitdgen begärde en nedsättning i tariffen, så opponerade sig ministern deremot på den grund, att det icke skulle upgå till mer än 15 fr. på ett mahognybord! Denna argumentation är så mycket obegripligare, som det ligger tydligt för handen, att hvarje skålp. kaffe, som införes från Haytil och hvarje trädblock från Brasilien måste draga med sig en okad utförsel af Fransyska viner och sidenvaror. På detta sätt genomgår artikelförfattaren flere fack, hvermed ban ådagalägger de Fransyska statsmännens enfald att icke uppfatta, det en industri måste hastigare utveckla, sig då den har att täfla med den utländska konkurrensen, än om den är inskränkt endast till den inre marknaden; samt alt t. ex. de Fransyska jernoch stålvarorne icke i denna stund skulle stå så långt under de Engelska som de hittills förblifvit, om de sednare varit tillåtna till införsel emot en måttlig tull. Det märkvärdigaste exempel på desna sanning lemnar den Engelska sidenfabrikationen, hvilken såsom vi flere gånger förut åberopat, först började uppblomstra från det ögonblick, då den genom tullens betydliga nedsättande fick att kämpa med konkurrensen af de Lyovska sidenvarorna, och au redan kommit så långt, att Engelskt siden kan exporteras tll Frankrike. Alla dessa lardomar synas fullkomligt förlorade för den Fravsyska ministerer, och uti de med gårdagsposten znkomna Fransyska tidningar ne finna vi en af regeringens srgaste talare, general B geaud, helt naivt försvara den statsekonomiska satser! alt rätta sättet att få folket att äta mycket kött är att göra detta dyrt, hvarföre han röstaceför förhöjning i mportullen på boskap. Förofrigt igenfinper man uti Fransyska kammarens debatter öfver detta ämne, och isynnerhet hos regeringeas talare rästen alla de fraser i original, som Nya Argus här på en tid meddelat såsom sina egna tankar. Der, likasom hos honom, skäms man likväl numera för alt sjelf säga, att man vill försvara prohibitivsystemet. Man söker derföre en omväg, och påstår, att detta system icke ken framstä las såsom någon allmän och absolut regel; att statsekonomien icke medger någon teoretisk uppställning eller ett ebsolut system, men att deremot allt måste modifieras efter omständigheterna? I stället att såsom förut förbjuda heter det således nu: beskydda de inhemska näringarna; härigenom, skapar man först en hop konstiade intressen, och åberopar sedan nödvändigheten alt så länge som möjligt försvara dem, predikar moderation och fördömer radikalismen, a pr 4. ren urlhan Ar FA