Aftonbladet – 28 maj 1836, sida 2

Article Image
befallning att der presentera sig under namn af Saunders, och att, sedan hans beskickning var verkställd, för att deraf undandölja hvarje spår, utsprida ryktet om sin död. Båda befallningarna verkställer han troget; men för att icke vara alldeles sysslolös under den tid hans — diplomatiska befattning lemnade honom öfrig, öppnar han en, icke officiel, underhandling med en miss Dormer, som förälskar sig i hoBom, och med hvilkenban gfter sig. Kärleken yckes emellertid hos honom hafra följt diplomatiken hand i hand, ty med hans beskickning upphör äfven hans böjelse, och han glösmer sin hustru, för att gifta sig med en ung och skön flicka, hvilken ock har framför Amerikanskan företrädet af börd och rikedom. För att emellertid på något sätt godtgöra sin flygtighet, omfattar han med mycken välvilja den förras bror, en förtjent sjöoflicer, som dock ej känner honom anrat än såsom Lord Davenant, och hvilken genom hans protektion uppstiger ärvda till Amiral. Hvarken embetsgöromål eller kärlek upptager likväl Lorden så mycket, att han ej har några stunder lediga, och dem söker han, så godt han förmår, att fylla med ånger och samvetsförebråelser. Lik Falkland har hsn derföre sina elaka momanger, då han är tankspiidd, gör sura miner och söker ensligheten. Ått han deri hardlsde mindre klokt, skall det följande utvisa. Missen har nemligen länge seden slagit honem ur hågen, och då hon får veta att Saunders ännu lefver, önska bhou och hennes bror ingenting anpat, an att utkräfva hämd på den trolöse förföraren, få det olagliga giftermålet lagligen upplöst och sedan kunna ingå ett annat. Under resan till England har hon nemligen förälskat sig i en man, något yrgre och förmodligen intressantare, än henres äkta man. Förbindelsen emellan de båda älskande har likväl en liten hake, ty ynglingen råkar vara Sir Charles Davenant, ennes egen makes son. Upptäckten hära! förorsakar en fullkomlig förbistrivg. — Lsdy Davenants sorg, Fru Saunders dubbla supering först af sin man och sedan af sin älskare, om hvilka båda hon således går miste, ynglingens föortviflam, som ej får gifta sig, Amiralens embarras, som ej kan hämnas på sin systers förförare, emedan denne är hans välgörare — allt detta är vid tredje aktens slut det problem, som skall upplösas i den fjerde. Under entre-akten har likväl hvar och en tagit sitt parti: Ladyn att förlåta och älska som förut, den bedragna Frun att gå i ett kloster, Sir Charles att glömma och Amiralen att vara ädelmodig, hvarjemte alla äro ense om, att Lorden bör draga sig ur spelet på ett honett vis medelst en utländsk resa. Man har emedlertid här uppgjort räkningen utan värden. Lord Davensnt är ej den man som väljer en så trivial utväg, alt sälta sig i sin vagn och göra om den stora turen, för att bringa sina dårskaper i glömska, då det eljest hör till stora verldens ton, att man gör denna tur, för att börja sina dårskaper. Han vill sluta med ec!at, vill göra effekt, tar derföre sina pistoler och skjuter sig för pannan, lemnande sedan åt hvar och en af de int:esserade personerza, att ordna sitt hjertas angelägenheter så godt de kunna. Af denna exposd torde äsaren finna att Lordens effektscen icke kunde bii så effektrik, som han påräknat. Det är nemligen i sådana fall icke nog med smällen, för att skaka och röra åskådarna; desse äro ofta ett envist slägte, som äfven vilja vera hvarföre det smäller, ech derom tyckte de sig förmodligen här icke hafva fått nöjaktig upplysning. Pjesen föreföll dem sålunda endast medelmåttigt intressant, och de egnade hennc till följe deraf, blott ett medelmåttigt bifall. Detta skulle till och med kanske hafva blifvit mindre medelmåtigt, om icke Lordens roll utförts af Hr Torslow, hvilken här hade ett nytt tillfälle att ådagslägga mångsidigheten af sin talang. Han spelte, i ordets fulla mening, förträffligt, och gaf således stycket all den lyftning, hvaraf det är mäktigt. Att det ej kan lyftas serdeles högt, är icke hans fel; — fru Torslow hade som Lady Davenant en psssif och föga betydande roll, men hvilken hon uppfattat med det förstånd och återgaf med den värma, man alltid bar tillfälle att rättvisa hos hence. Afven de öfriga personernas spel var ganska oklanderligt.

28 maj 1836, sida 2

Thumbnail