Aftonbladet – 21 maj 1836, sida 2

mA Herr Stenmans OrgelKonsert i Katarina Kyrka. Ehuru våren icke plägar vara den mest gynneude för offentliga nöjen uuder tak, har hlväl denna vir icke allenast varit öfverhopad med konserter och soircer, utan dessa hafva äfven, hvad man mindre kunnst vänta, fått glädja sig af telrika besok. Detta var äfven fallet med den ifrögavarande, hvilken lyckais semla eu nästan så stort auditorium, som den rymliga kyikan kunde fatia. Man kan ej neka, att den äfven förtjente det. Blotta orgelkonserten, då den ej gafs af någon främmande eller utomordenilg konstuär, föregånsen at ett stort rykte, utan blo af en inhemsk siriuos, hade visserligen icke varit nog ait locka åhörarva; kanske hade tll och med de flera, dels nya, dels hos oss hittills snart sagdt obekanta äldre kompositioner icke på mängden utöfvat någon serdeles mäktig dragningskraft; men man skulle få höra körer , utförda af dilleitanter och, ännu mer, tvenne arie-, sjungra af tvenne musikälskarinnor. Sådant skulle verka och ve:kan förfelades icke heller. Det är visserligen, sennt ait som all väntan kan bedragas, kunde äfven denna göra det. Men detia var här icke fallet. Vi borde väl, för att följa ett. visst häfdvunnet bruk, med en värdnadsfull tystvad förbigå, om icke det förtjenta loferd, vi äro skyldiga dessa dilettanter, likväl deras namn, hvilka offentlig görande endast synes förbehållet konstvärer af yrket. Vi uillstå likväl, det vårt begrepp icke är i stånd att fatta någet rimligt skal till ett dylikt pryderi; vi försiå icke, då det ej är någon skem ait ega en lycklig mnstur:gåfva eller en utbildad talang, hvarföre det skulle vara en, ait offentligen omtalas derför, och hvarföre namn-ts förevisarde inför allmänheten är något större profanerande, än perscnens. Till följe sf denna vårt begrepps oullväcklighet, tro vi oss icke begå vågon indiskiretion, då vi bembära vår byllning åt Fru Liedbäck och Mamsell Sprinchorn för det nöje deras sång skänkte oss. Denna gärd har allmönheten ofta haft tillfslle att skatta åt Fru L., hvars stora, mäktiga stämma ännu behtller hela sin styrka, och som bevisade det, icke blott i den stora aria ur Årstiderna, hon med lif och värma exeqverade, utan äfsen i körerna, dem hon icke sällan dominerade och genomljudade. Deremot är det första gingen, så vidt vi vcta, Marasell Sprinchorn lät offentligen höra sig. Så mycket mer öfvesraskade hon genom sin fylliga, rena, klangfulla och voluminösa röst; och den verkligt svåra aria, hon sjörg ur Händels Jephta, återgafs med en enkelhet, flärdfrihet och precision, som detta slags musik fordrar, der konstlö:heten just utgör den verkliga konsten. Den her:liga kören vr Jephta, som följde derpå, var likväl konsertens blomma, och det fordras i sanning en sådan exekution af arisan, som Memsell Eprinchornas för att icke helt och hållet fördunklas deraf. Cen, äfvensom de båda koralerna och Bachs vackra motcit, vifördes på iett sätt, som icke blatt hedrar de sjungande, uten ifsen Hr Berg, hvilken inöfvat dessa körer. Man gör hvarken det ena eller det andra, om man icke lifvas af både värma för konsten och af förmåga alt uppfatta den egna karakter, sådana stycken innebära, en uppfattning, som i vår tid är så mycket svårare, som den helt och hållet strider emot den riktning, den moderra musiken i våra dagar tagit. Hr B. sjöng dessutom sjelf den aria ur Årstiderna, han lät höra på sin egen konsert denna vinter, och sjöng den lika förträffligt som då. Hr Stenman sjelf exeqverade Gläcks cuverture till Ephigenie i Auliden, hvilken likväl icke tog sig serdeles väl ut på Orgeln, för hvilken den ej är beräknad. Dess plats är den stora orchestern, der hvarje irstrument får utkräfva sin fulla rätt. Dessutom gåftos trenne egna kompositioner af Hr S.: en hymn i en stor och värdig stil, en ÖOrgel-konsert och en fantasi för orgel. Om den förra böra vi icke fälla något emdöme, emedan vi dels bloit en enda girg hört den, dels så ytterst sällsn varit i tillfölle att höra konserter för orgeln, alt vi icke ega i minnet någon tillförlitlig måttstock iör appskattningen af deras värde. Den syntes oss ega flera rätt artiga motiver, i hvilka vi likväl icke kunde igenfinna den ledande och sammanhbindande planen; men det hela syntes oss icke vara af den grandiosa, enkla och Värdiga karakter, som ergelns natur fordrar. Och för hull... han agcentlsem un. I om a