Aftonbladet – 21 maj 1836, sida 2

Vid förhör i Kongl. Poliskammaren vidhöll Elander till en början denna berättelse, men ändrade derefter sin utsago, och förmälde sig hafva på Göthgatan hittat dessa penningar. — Afvenledes försäkrade Elander att han den dag stölden skett, aldeles icke uppehållit sig vid Helsingegården. — Emellertid hade en sjömansenka, vid namn Andersson, sjelfrsant hos Ofver-Ståthillare Embetet anmält, att Elander i förvar hos henne inlemnat en mängd nya klädespersedlar. Deribland var äfven ett par kittsjskalsonger, som blifvit stulae från Wallin. Detta kuede Elander icke heller bestuids, och förklarade, att han köpt dessa saker af sndre sjömän för penningar, sons han äfvenledes ärligt förtjent på fogelförsäljning; kalsongerna sade han sig deremot hafva hiltat på samma gång med penningarne. I afseende på sin frejd, uppgaf Elander, att hen aldrig tillförne varit anklagad för tjufnad eller nesligt brott, men deremot en gång undergått bestraffning, ett halft års fängelse å Malmö föstnivg, för lurendrejeri. Målet remitterares till Dumstol. Vid förhör inför Kämnrersrötten nekade Elander att hafva föröfvat stölden, men medpyaf, att han den 29:de Mars på förmiddagen befunnit sig vid Helsingegåråen, dit han haft ärende till en Helsinge. Penningarse, som fusnits i hans kista, samt kalsongerne påstod han änvu sig halva hittat, och ville till och med göra sannolikt, att han icke ämnat behålla dem, uian hat för afsigt att upplysa alltsammans i tidvingarne, såsom bhittadt. Men då han erinrades, att han, i sådant fall, ej baft skäl at lemna in kalsongerne till Enkan Adersson, och undandölja penningarne i sin kista, blef Elander något förlägen. Fl-re vittnen afhördes, hvaribland Gevaldigern Kjellberg och Skepparen Thurdin, hvilka vidhöllo sine uppgifter rörande visitationen bos Elander. En Norrlandshendlande vid namn Östmon, intygade på ed, att han sett Elander kort förrän stölden från Wellin skedde, försigtigt och tyst smyga sig öfver Helsingegården och ingå genom den port, hvarifrån uppgången är till Wallins rum. Två andra vittnen berättade sig hafva sett em karl gå framåt Saltmätaregränden, bärande under armen ett rödmåladt skrin. Till växt och klädedrägt hade han fullkomfigt liknat Elander, men vilinena hade ej gifvet aåt på hans anletsdrag, och kunde i följd deraf ej med visshet uppgifva, att det varit Elander. Enkan Andersson, som i förvar emottegit klädespersedlarne, förmälde, att Elander för henne uppgifvit sig hafva köpt dessa kläder i bodar vid Österlånggatan och i stadens rya hus vid Södermalmstorg, och ati han erhållit penningar dertill af en stadsmäklare. Sjömannen Örre, som en tid bott tillsammans med Elander, äfvensom deras gemensamma värdinna, enkan Lindgren, afgåfvo den, sammansiämmande kerättelse, ati Elsznder, inzan dena 29 Mers, varit i total brist på penningar, så att han Sördajen förut, enligt sin egen uppgift, icke haft mera än ctt par skillingar, men deremot berörde dag hemkommit, bjudit på brärnvin, betalt skuld och köpt sig nya kläder. Orre inivgade derjsmte, att han, vid samma tillfälle, sett skaftet ef en sillversked framskymta ur Elanders ficka. , Elander kom, under fortsättningen af förhören, allt mera och mera i bryderi. I anledning af enkan Anderssons berättelse, medgaf Elarvder, att han för benne omteslt sig hafva köpt kläderna vid Österlånggatan, men förmenade, att han ej varit henze någon sanning skyldrg. Iseremot bestred han berättelsen om stadsmäklaren, som gilvit hoxom penningar, men då enkan Andersson, till bestyrkande af denna sin utsago, åberopade andra vittnen, vidgick Elander efier något besinnande, äfven denna omständighet. Skeden, som Orre I selt, påstod Elander sig hafva köpt af en käring, hvilken han träffat 1 stadsgården. Han hade för skeden betalt 1 Rdr rgs, och af deita låga pris slutade han, att densamma endest varit försilfrad. På föreställning, att priset deremot varit alldeles för högt för en försilfrad sked, sade Elander sig hafva velat hjelpa käringen, som varit nödställd. Sedermera hade han tappat skeden på Glasbruksgatan. Det gamla ordspråket: Den som ljuger, bör ha godt minne, sannedes dock i afseende på Elender; ty då han ytterligare tillfrågades rörande skeden, uppgafs han sig hafva köpt den vid Munkbron och tappat den vid Stadsgården. En Shnan omständighet kom, uzrder loppet af ransakningen, i dagen. I anledning af Elanders uppgitt att han varit insat på Malmö fästning för lurendrejeri, hade skrifvelse afgått till Konungens Befallningshafvande i länet, med begäran, att upplysning härom måtte meddelas; och till svar derå ankom ett officiellt bevis, att Elanders sejour på fästningen varat i tre års tid och härledt sig från ulprångling af falska sedlar. Elander kunde icke bestrida, att detta egde sin riktighet, och sade sig hafva förtegat det verkliga förhållandet, emedan han trodde att de ock allt vara glömdt,? För stöld sade han sig deremot aldrig hafva varit anklaead. men då Flanders när man lidit sitt straff, bor;