Aftonbladet – 18 maj 1836, sida 3

I UT Uuturdla AJ SLllUdUu AVI TIIIIILLIA åar JJIVLL TI Lt GL UU flämtning ur det breda bröstet. I sådane ögon!lick påminner han om Casimir Periers af ovilja darrande häll ning, om hans i sanning praktfulla vrede i hsns böttre odagar. — Med så krafifulla drag vis:r sig den man, på hvars varm för få år sedan knappast någon tänkte, odå det var fråga om de utmärktare mänren i parlamentet. Sådan djuptrotad, lugn kraft hgger i det stoff, hvaraf de Engelske statsmännen äro gjorda. I vära dagars Frarkrike, åtminstone på den skåcebena i Paris, som har privilegium på att spela för hela Frankrike, vore ett sådant fenomåen rent af orsöjligt. En sådan man skulle för länge sedan i hundrade Vvsristioner hafva sökt att fästa på sig nationens blickar, eller också alldeles icke hafva upptädt. Se der orszken till de Fransyska statsmänneas armod, deras andliga ofruktsamhit, emedan de, innan de ännu hicna till bsndlng, reden slösat bort hela sitt kapital på grundsatser och vackra talesäit; odå deremot de Engelske statsmännen, livsom på en mark, som ännu ej burit skörder, först då utveckla all sin rikedom, hela uthålligheten afsin kraft, då det gäller ait sammantränga den långssmt, under allvarliga studier, såväl som i oppositionens strider, samlade skatien inom ett par års rastlösa verksarchet, för att i lsgar, som beteckna ett framskridande, pågorvting för nationen vinnet, lemna efier sig ett minnesmärke aere perennius. Lod Melbourne var gift med den bekan.a Lady Caroline Lamb. Det fordrades hens indolens och sega uthållighet, !ör att med orubbadt lugna och fattning kunna bära ell: hvad föreningen med en sådan husiru beredde honom, och att likväl sedermera, vid 57 års ålder, kunna uppträda på den pohtiska skådeplatsen med ännu mera krafi än i ungdomen. Hennes kärleksöfventyr med Lord Byron äro kända, och äktenskapet mellan henne och Lord Melbourne blef af lagens hand upplöst. — Apvda till hennes död forifor han dock att vara för henne en trogen vän, och att visa henne ett ömt aldrig svikande deltagande. L ksom man i Lord Melbournes olyckliga farmljförhållanden såg hans person nästan helt och hållet försvinna, och det likväl var hans karakter, som till slut ensam bibehöll sig med ära, så hede det lätteligen kunnat hårda, stt han, som föga var fallen för att tränga sig fram, bade kommit at blifva alldeles obemärkt, så framt icke, efter långt stillastående, de genomgripande reformerne med så 1ilande fart brutit sig väg, att de utmärktaste parlamenteriska talanger, beräknade för en lugnare utveckling, hastigt blifvit utnötta, den ena efter den andra, och ull slut karakter gälde mer än talang. De radikale hade förut gjort Melbourne den honom ganska väl karakteriserande förebråelsen: kan liter icke se huru slug han är. Det kom en tid då han visade dei. Det hörde et djerft mod till, att träda in i affärerre vid den punkt, der Greys under 40 års oppositon oböjda sixne svigtat under tyngden sf den egna segren. Stanley och Graham hade affallit, Althorp drog sig tillbaka, Brougham och Durham lågo hvarandra i , håret, OConnell med sin svans hade horn i sidan till den stolte Baroners (Greys) arfvingar — då trodde man sig kunna utan uppsägning förafskeda Lord M:lbourne, och hans ridknekt fick genast med sig från Brighton invitationsbrefvet till de nya ministrarne. För första gången sedan Hannoverska huset kommit till völdet, hade hofvet förafskedat ministeren, utam att dertill vara tvingad af dess ställning till parlamentet. Det nya parlamentet utö!vade vedergällningsratten, och det mot samme man, som kellat det tillhopa — mot Peel. Man undrar öfver (säger von Raurser i äina bref från England år 1835) att Whigarne aldrig stannat länge vid siatsrodset, utsn alltid blifvit åter utträngde ar Tories. Jag finner detta ganska naturligt, ja nödvändigt, De förre hafva alltid gifvit impuls åt de stora förändringerne, och diifvit dem 1genom, samt under stora kriser öfvertagit rollen af djerfva läkare; för sakernes vanliga gång deremot passade deras förfarande mindre, och i lugna dagar återgick man således till den vanliga dieten. Hade To;sies allud i rättan tid gjort det rätta, så skulle Whigerne aldrig hafva kommit till väldet. To:ies låto sorglöst uret löpa ut; sedermera kommo Whigarna och drogo åter upp det. Sedan de gjort det, trädde de tillbaka, eller blefvo undanträngde. Melbourne, som hade föga lust för en så otacksam sysselsättning, återvände för ait en gång göra ett försök, om det icke vore möjligt att så rensa de gemla uren, att de för någun lingre period visade tiden riktigt, och det så att alla öfriga urverk i stat och kyrka, i städer och universiteter ställdes efter det nyss reformerade normaluret i Un-derhuset, på det att icke det ena uret måtte gå för fort, under det det andra gick för långsamt och det tredje alldeles starnade. Sedan hufvudregulatorn en gång är gifven, har detta göromål blifvit temligen enkelt, fastän det fordrar mycken tid oeh arbete, innan alla de förrostade, knarrande ech ojemna hjulen åter endrägtigt gripa in i det stora verket. Denna jemförelse skall för mången vara en styggelse, och det har visserligen al