Aftonbladet – 18 maj 1836, sida 3

slutlig triumf i en radikalreform — den som såg denne Melbourne, den leende segraren, och jemnförde honom ; med den fordom så moderate William Larcb (Lordens förra namn), hvilken mången förr räknade till Tories, eller med den ordkarge, skenbart obe: slutsamme Lord Melbourve, som för tvenne år sedan grep statsrodret ur Greys moäalösa bänder, — den som såg deta, måste erkänna att reformen i England icke blott förändrat sakerne, utan ännu mera menniskor. ne. Väl hade Grey dött af sin seger, och lefver numera blott såsom en skugga at sig sjelf — han hade uppnått sitt mål, och få är det förunnadt, likt honom, alt på sin ålderdom ernå hved de sträfvat efter i sin ungdom — men då det största syntes vara fullbordadt, och de störste lingtade ef:er lugn, då först började arbetet. Liksom det var ett oerhördt felsteg af Tories, att qvälja Cenning til döds, så var det afvenledes ett misstag af dem, hvilket blef ännu rikare på följder, att icke lemna den, med hvad han vunnit, tillfredsställde Grey i Jugn, utan drifva boit den med största försigtighet framskridande Melbourne, med sira kolleger, liksom lakejer, och derigenom visa hela Whigpartiet, alt någon försoning med deras motståndare icke var att tina på, och att här icke återstod något annat val än emellan att vara städ eller hammare. Plötsligt uppsteg ur deita elddop en föryngrad generation sf Whigar — Melbourne, Russcl, Spring-Rice, Hobhsuse — hvilka afkastade den gamla parlamentariska tornErdrägten och anlade en ny vapenrustning för deu nya striden, hvars skådeplats sträcker sig öfver hela landet. Hos Tories var ingen sådan föryngrirg synbar, och redan derföre måste de ligga under. Döcnde stemmar skjuta inga nya skott. Om man tager Peel ifråb dem, hvem hafva de väl då qvar, om icke äfven de forstå ett föda sig sjelfve på nytt? Åt dem, som ställa Melbournes nuvarande gsnomgripande liberala åsigter i motsats mot de moderata grundsatser, dem han ännu för få år sedan bekände, svarar han öppet, att han genom erfarenhet lärt vishet, och att under de sista åtta elier tio åren icke blott han, utan hela pationen, gått framåt med ilande fart. Med ett ord, han säger att han blow ofvergifvit hvad tiden sjelf ofvergifvit, och endast lydt århundradets stamma, i siallet att, såsom Peel, bortslösa en ädel kraft på fruktlösa bemödanden, att afvända det som icke står att afsända. — Man berätiar om Lord Melbourne, att han tör närvarande står så väl hos Konungen, emedan Lorden, sedan han andra gången bief minister, bemöter monarken presist på samma sätt, som denne sjelf ryttjar mot andra. Wilhelm IV har, såsom bekant är, bibehållit mycket qvar af det rättframs sjömansväsendet. — — -ODonnor, i sina konturer af parlamentet, teknar Melbourne förtraffligt på följande sätt: Låtom oss kasta en blick på denne man med gråa hatten, bruna öfverrocken, vårdslöst stödjande sig på sin käpp. Heitan är tryckande. För att svalka sig har han utan vidare omständigheter tagit af sig sin halsduk. Möter ni honom i St James park, hans favoritpromenad, tumlande om på sin häst, eller, ännu bättre, till fots, de breda mäsborrarne vidöppra, ögat tindrande och stolt, så skulle ni, att dömma af hans höga vext, hazs robusta och militariska utseende, scarare taga honom för en gammal öfverste som gått ur tjenst, än för förste Lorden af Skattkammaren. Och hkväl åar det Viscount Melbourne, ledaren ef Brittiska Xsbinettet. Men betrakta denna fysionomi närmare och med uppmärksamhet. Uurycket deri är af blandad art: cen förening af stolthet, indolens och retlighet. Der har ri bemligheten af denna ministers talang, hksom af hans lycka. Det är nästan ett underverk, att hans naturliga lättja lemnade rum för ärelystnaden att sträfva efter första platsen i staten, åtminstone tror jag icke, att han haft uihållighet nog, att länge bibehålla sig der, om den icke blifvit gjord honom stridig. Jast för det han en gång blifvit störtad, står han nu upprätt. Då man trodde sig kunna kasta bort honom, rörde man vid springfjedra:ne till hans kraft; han sprang åter upp, höjde sig ånyo tll makten, och satte sig fast der, mera varaktigt och b eslutsamt än före siu fall. Det är en af dessa nmaturer, hvars inslumrade kraft åter måste väckss upp genom förolämpringens slag. Ar 1834 var Melbourre blott en Whig utan handling och makt; 41835 är han en radikalwhig, som tvingar hofvet till kapitulation, klappar på kyrkars poriar och hotar till och med pärskapet på dess seklersgarela säten — och hvarföre? emedan ni förolämpat honom, kört bort honom. Tillskrif ingen annan hans mskt än er sjelf. Tili och med hans vältalighet har ingen annan häfstång, än motståndet. Låter man horom tala och vara i fred, så afmattas hans ord och ban framsläpar sig med möda; men så snart Di träder honom i vägen, skjuter bom och regel för honom, då blir han uppbragt, brusar opp, sprutar gnistor, hänför eder, och är vältalig! Och hsn är med hela sitt jag 1 denna vältalighet, med bela sin själ. Ingenting är tvunget, ingenting beräknadt, högtidligt. oe Per PP AA 11. av? TT — fö nm . I a PT LE I Ka Rs