Aftonbladet – 18 maj 1836, sida 2

än rv allmänhet uppmaningarne till belåtenhet. Dessas organer äro skenbart eller verkligen tjusta af det yttres dem personligen vanligtvis smekande -ller gynnande ställning, och tro sig derföre berättigade, stt rikta ett kärlekslöst hån enm.ot den aningsfulla oro, som skakar tiden, och sem väl hos mängden visar sig blott såsem et. ytligt, stundom orästvist missnije, raen hos de ädlare är en djup, af twiflet beklagligen närd och underhållen ävgslan.? Man skulle verkligen förvånas öfver at; Minerva sjelf effniliggör ex dylik strof; men ; förklariogsgrunden ligger i hvad vi ofsan sagt, eller att hon icke märkt pillerna för sockrets skull. — Förf. tillägger längre fram, att det missnöje som hviskar, icke är för samhället det farligaste, uten det som iti:er och upplöser sig i verklig bedröfvelse, och straxt derefter, I att dårskapen äflas och språkar, bör således icke väcj ka så stora bekynsmer, men det är ytterst bedrofligt I och verkligen fruktansvärdt, om visheten tiger. Om de verkhgt säkra tecknen iilj vishet, ädelhet och nit blifva hos ett folk allt mer och mer sållsynts, så vil i ord som i gerning, och endast en här och der fram brytande klagan förråder deias ännu fortfarande tillvarelse; och om i följa häraf dårskapen verkligen förmår, att inför mängden intags vishetens plats och göra sig till samhällshfvets positiva kraft: då befinner sig detta i folk otvifvelaktigt på förderf:ets väg, och denna väg leder lika säkert till sitt fruktansvärda mål, om man äfven, så yppigt som helst, öfverhöljer den med skrytets och det omsesidiga smickrets vämjeliga blommor.? Denna sats är alldeles riktig 1 sin sllmännelighet; men vi veta icke med full visshet, huruvida förf. anser den ega någon serskild tillämplighet på förbållanderne hos oss. Någon vägledning för bedömandet häraf finnes likväl i nedanstående strof, der författarens bemödande ait försötma medikamentet kommit i en sällsam kontrast mot hans insigt al nödvändigheten att ingifva det. Han beskyller nemligen den Svenska allmönheten, ej blott för ytlighet, utan äfven for en bestämd sfvighet mot kulturens begrepp. Utan att, likasom mosikkompositören gör vid öfvergången från en tonart till en olika, då han småningom leder denna öfvergång, framkoastar förf. helt tvärt följande skärande dissonans: Mean behöfver blott något mera skarpt betrakta karakteren af den nitälskan, som temligen allmänt framträdt i afseende på uppfostringsverkens reform, för att finna en sådan afvighet på ett öfvertygande sätt ådagalagd. Den hatfulla fientlighet, hvilken emot alla tecken till kulturens positiva verksamhet framträdt hos vissa administrativa myndigbeter och blott saknar makt, för aw öfvergå till verkhgt eller hårdt förtryck, måste hafva sin grund i något mera, än blott oforstånd och — inskränkihet. Om denna, såsom det synes, nationala afvighet icke gerom cen mild personlighetsinflytelse blifvit hos Regeringen tempererad till tolerans, skulle det vara icke blott hemskt, utan äfven vådligt, att i Sverge visa sig såsom kuliurens och vettenskapernas verklige vän.? Nu är, som hvar och en vet, afvighet mot kulturen ingenting mindre än något nationelt drag, tvärtom har en ganska bestämd nit-. älsken för kulturens spridande, för uppfostringens förbättran, röjt sig hos nationen, hvarom, utom annat, de många skolor vitina, som på enskilda menigheters bekosinad blifvit stiftade, och det deltagande, som Sällskspet för nyuiga kunskapers spridande vunnit. Men om en sådan afvighet finnes bos någon gren af adninistrationen, om den, såsom författaren synes vilja insi nuera, endast saknar makt för att öfvergå till verkligt eller hårdt förtryck, om den till och med har sin grund i något mer än oferstånd och inskränktbet, så är detta i sanning något mer än blow mildhet hos styrelsen, och nationen nar då verkligen skäl tll missnöje. Vi upprepa emellertid hvad vi ofvan sagt, att ett förtryck af detta slag likväl icke är farligt i vår tid och i vårt land, ty det behöfver blott göra sig märkbart för att snart nödgas uppböra. Icke heller hysa vi någon serdeles fruktan för den förderfvets väg, hvarpå, enligt förfatarep, vårt folk skulle befinna sig. Om någonting inom vårt samhälle befinner sig på denna väg. så är det icke folket. De för hvilkas skull man öfverhöljer den ofvannämnda vägen med skrytets och smickrets värjeliga blommor, de kretsar inom hvilka dårskapen söker intaga vishetens plats, tyckes vara i em vida äfventyrligare ställning. Vi ha här användt författarens egna ord, cech vi afböja hvarje beskyllning, det vi anklagat någon gren af administrationen för en öppen tendens tll obskurantism och förtryck, eller botat med en väg tll förderfvet och dess fruktansvärda mål, hvarpå rågonr skulle vara stadd. Men vi öfverlemna åt vira lösare at afgöra, hvilket skrän skulle höjas från östan och veåstan öfver revolutionära planer, öfver demsgogiska anläggningar, öfver vyckfribetens missbruk, öfver dagbladslitteraturens förde:fiiosket 0 s. v. i fall dvlika vinkar ach dulkha ho