Aftonbladet – 17 maj 1836, sida 2

1Cxe nagon så Stor och Sve UPppaltt all IJUHd, HUM UTA första folkförsamlingen, hvilken måste liksom nyskapa vårt ur tidsstormarnes skeppsbrott räddade fådernesland, och särdeles tillvägabringa ett ordnadt penningeoch finansväsen i ett land, der alla pekuniära hjelpkällor voro nästan uitorkade eller helt och hållet tömda. Det har ingen så svår stid att kämpa, som de förra Storihing, hvilka så segraide bekämpade aristokratien, som, till och med då hon redan låg i själlågety ännu alltid uppmuntrades och understöddes genom sympatbien af en likstimd anda i blödrariket. Också är det ej heller längre nödvändigt, at: intaga en konservatif position mot cen serie af föreslagna förändringar i grundlagen, såsom det måste ske år 1824, för att okränkt bevara konstitutionens anda. Icke destomindre är det arbeten af hög betydelse, hvilka hafva vill föremål konstitutionens förfullständigarde och utveckling af folkets krafter, som t2ga det närvarande Storthinget i anspråk. I anseende till dess stora praktiska vigt, stalla vi i främsta rummet införandet af en större näringsfrihet, emedan den måste heafva till följd icke blow den fria utbildningen af vårt sociala Hf, utan äfven upplifvandet af vår industri, som utomdess mycket tryckes af många yttre förhållanden. Vår civillagsiftning, ett arf från den absolutistiska perioden, står i många hänseenden i stark motsats till vår statsförfattning och skicket af vårt samhällslif; utarbetandet af eti nytt lagverk, hvilket för längesedan blifvit börjadt och i den senare tiden med stor ilver varit bedrvifvet, är dock förenadt med så stora svårigheter, att tiden till förverkligande af dennva reform, som vir karta lofvar oss och som det allmänna behofyvet och folkets önskan fordra, ännu icke är inne. Imellertid ligger, sedan länge, icke blott en py brottmålslag färdig, i afseende på planen uppgjord med mycken omsorg och utarbetad med stor klarhet, fullständighet och korthet, utan detta förslag har äfven undergått mångfaldig pröfning, både af åtskilliga autoriteter och af pressen ; och man kan således hoppas, att detta vigtiga verk, som med förståndigt afseende såvål på vårt närvarande tillstånd — sådant detsamma dels utvecklat sig ur vär hittilsvarande lagstiftning, dels är betingadt genom folkets egenheter och seder -— som: äfven på andan afvir statsförfattning, är bestämdt att bringa dem båda i harmoni, kommer att genomses under innevarande session. — I stark motsats till vår statsförfattning står organisationen af kommunalvåsendet; desamme borgare och bönder, som eguteslutande och oinskränkt disposition öfver alia de allmänna medlen, hafva icke ett ord att säga, då det är fråga om att utskrifva eller använda penningar inom kommune:ne, utan äro i detta afseende lemnade till pris åt det embetsmannagodiycke, som ceniralisationssystemet och den oinskränkta maktens patriarkaliska förmynderstap infört. Denna angelägenhet har ofia varit under öfverläggning; regeringen, som härutimnan tänker vida liberalare än Storthinget, hvilket hittils förnämligast varit beherskadt af embetsmän (2), har med rätta förksstat alla Stortingets ofullständiga och otillf:edsställande stadganden i detta hänseende; hvilket regeringen också, i detta fall understödd af allmänra tänkesättet, utan fara kunnat göra. Det lagförslag regevingen numera framlagt rörande denna angelägenhet, är så frisinonadt och genomtärkt, att man icke kan tvifla å alt det blir antaget i alla väsenthga punkter, och således toide vi med tillförsigt kunna motse ett snart afgörande af denna vigtiga angelägenhet. Den svagaste sidan i Norriges statstörfattning är alla de angelägenheter, som hafva afseende på föreningen med Sverige. I riksforsamlingens på Eidswold talangfulla, sjelfständiga och väl genomtänkta arbeten kunde naturligtvis icke derom blitva fråga; och i det första Stortingets öfverilade beslut, äfvensom i de af yttre inflytande beherskade förhandlivgar, hvilka genom ömsesidiga transaktioner gåva tillvaro åt Riksakten, felas system och sammanhang. Senare sträfvanden hafva kantrat mot Svenska aristokretiens, i denna punkt nästan oöfvervinnerliga, motvilja; och således befioner sig hela saken i ett oafgjordt och förvirradt skick. Det nuvarande Storthivget kommer att taga ett vigtigt steg till förverkligande af den sjelfständighet och oafhangighet, hvarom grundlagen försäkrar Norge, genom fastställande sf den fria suveränitetens syrzbol: en egen erkånd flagg. Om det å ena sidan är lätt att förklara och att urskulda, att Svenska Adela ej gerna vill erkänna det hitills cbetydliga Norge såsom koordineradt och jemnlikt med det bragdrika och ärekrönta Sverige; om det också föga är att undra på, att denna adel, äfven sådan idden om Norges underkufvande å alla håll synes vara Ofvergifven, ogerna lemnar hoppet att åtminstone i förhållanderne till yttre makter göra sin supremati gällarde; så måste det å andra sidan kränka det fria Norges uppvaknade nstionalkönsla, att i det Eu:opeiska statsförbundet blott uppträda såsom en tiinga myndling af sin stolta granne, och särdeles måste det vara förödmjukande, alt se Norges gamla sjöära böja sig under Svensk flagga, eller skåda det underordnade rum. som Norska färgerne intaova i den gemensz2mma