Aftonbladet – 25 april 1836, sida 3

SUI IDRE TID, aila JOrUt Strallade Ior Stöld, bDletvo redan den 19:de i. .samma månad ertappade uti Skarprättardrängarnes boställe utom Skanstull och ställdes under ransakning för stöld, som de misstänktes hafva ( föröfvat under dena tid de varit på fri fot. Derunder i; hafva emet dem förekommit många besvärande omständigheter. — Målseganderne äro tvenne döttrar till af. Trädgårdsmästaren -Wahlberg, boende uti egendomen N:o 32 vid Göthgatan å Södermalm, Om morgonen d. 19:de Mars upptäcktes, att tjufvar om natten der gjort ett besök, uppbrutit dörrarna till tre rum och åtkommit en summa penningar af omkring 40 Rdr Bko, en betydlig mängd silfver, samt dessutom i källaren tillgripit halfaonat pund smör, 6 buteljer vin och åtskilliga grönsaker, värderadt tillsammans till 352 Rdr 17 sk. bko. En skomakaregesäll Morath, boende i granskapet, hade om natten hört sin hund skälla och i dagningen sett i den nyfallaa snön på gatan-spår efier flere manspersoner, ledande till Skanstull. Följande spåren ankom Morath till ofvanberörde boställe. — Straxt efter honom infann sig afskedade jernbäraren Wengberg, medförande en hund, som skulle dödas. Morath, som redan erhållit underrättelse om stölden hos Wahlberg, bad Wengberg lyfta upp konom på sina axlar, på det att Morath måtte få tillfälle att se in igenom fönstret, som är beläget högt upp från marken. Morath varseblef då inne i rummet vinbuteljerna och en mängd smör, nerpackadt i ett ämbar, och då han förut sett en främmande karl uppehålla sig i huset, misstänkte han, att tjufvarna tagit sin tillflykt dit. — Af sådan anledning begaf sig Morath tillbaka till staden, tillsade tre drängar i tjenst hos Trädgårdsmästaren Nordin och uppsökte derefter polisbetjenterne Bergström och Malmgren, hvilka allesammans begåfvo sg till bostället. Jernbärarn Wengberg var då ännu qvar. Skarprättaredrängarne, hvilkas namn äro Carlqvist och Carlsson, uppgåfvo på frågor, att tre okände manspersoner från tidigt på morgonen uppehållit sig hos dem, men nu, vid skymt af fara, gömt sig undan uppe på vinden. Polisbetjeningen som icke utan skäl fruktade motstånd, skickade efter förstärkning af fyra drängar hos Trädgårdsmästaren Looström. Under tiden företogs visitat:on, dervid amträffades de 6 vinbuteljerne, smöret, sarat tio stycken större och mindre dyrkar, fyra såkallade kofötter och ett hänglås, ännu fastsittande vid en kringvriden märla. — Vid efterfrågan om ej de främmande karlarne medfört något silfver, yttrade drängen Carlsson, att han väl ej sett något silfver, men dock ansåg möjligt att sådant vore forvaradt i em säck, hvilken Carlsson sett en af karlarne gräfva ner i en snödrifva utanför huset. Sedan Carlsson härjemte utvisat stället, fanns der verkligen en säck, deruti allt silfret jemte grönsakerne påträffades, och att smöret jemväl förut legat i samma säck, syntes tydligen deraf att silfret och det öfriga bar märken efter smör. Emellertid ankommo Looströms drängar, hvarefter polisbetjeningen började skrida till tjufvarnes fasttagande. Luckan till vinden var nedsläppt och ofvanpå densamma hade ett par personer ställt sig, så att luckan ej kunde öppnas nedifrån. På Bergströms tillrop att öppa luckan, svarade en röst från vinden: Vi ska sjelfve komma ner, om vi slippa stryk, Sedan polisbetjeningen försäkrat, att sådant ej behöfde befaras, öppnades luckan, och de begge förrymde fästningsfångarne Pihl och Rosenvall kommo efter hvarandra ner, men den tredje eller Petersson fanns ej qvar uppe på vinden. Pihl och Rosenvall sade, att det lyckats Petersson komma ut ifrån vinden genom en glugg, och att han förmodligen flytt undan; men några lösbrutna bräder i golfvet till vinden ledde efterspaningarne till en derunder belägen lada, hvarest Petersson äfven ertappades. Fyra knifvar och fem sedlar å 2 Rdr bko hvardera anträffades derefter emellan takstolarne öfver vinden. De anklagade nekade alla tre till stölden, ech affördes till häkte. Vid förhör i Polisen fortsatte Pihl och Rosenvall sitt nekende, men Petersson uppgaf, att han, i samråd med de begge andre, föröfvat stölden. Inför södra förstadens Kämnersrätt, till hvars bandläggning målet öfverlemnades, återtog Petersson sin bekännelse, under förmälan, att han blifvit förledd dertill, genom ett löfte, som man skulle hafva gifvit honom i Polisen, att om han bekände, så skulle han, 1 stället för Waxholmen få komma till Malmö fästning; i sanning ett tillbud, som ej borde vara frestande fer mången! Rosenvall och Pihl fortsatte sitt nekande. Den förre hade väl i sällskap med Petersson och Pibl strukit omkring här i staden, men icke föröfvat någon stöld. Dagen efter sedan de anländt från Waxholm, hade Rosenvall brutit upp dörren till ett orangeri vid Hornskroken, dit han med de öfrige begge kamraterne ingått men ej funnit annat än gammalt hö, hvarpå de lagt sig att sofva. Pihl deremot hade uppgjort en helt annan historia, IThågkommande Peterssons bekännelse uti Poliskamma1 1 PE a 1 ES a AA