Aftonbladet – 22 april 1836, sida 3

RioCcKAN Var tUe på ImMoOrgondta. ICR Vaggalhac 1apStoly öfverklådd med blommigt rödt damask, satt han insvept i en nattrock, som liknade mönstret af en Turkisk schawl. Det runda förmaksbordet var draget närmsere eldbrasan. En mängd af papper, böcker, tidningar och bref lågo spridda öfver bordskifvan. De sednare hade snarare utseende af hillets-doux än bref; men uetta rör oss ej, och det tillhör mig icke för öfrigt att upptäcka hemlhgheterna af en ungkarls boning. Vare det nog att veia, det brefven voro skrifna på blått, grönt och ljusrödt papper med guldkanter, och med turturdufvor och sammanflätade händer i sigillen. Stilen var förundransvärd: liken fruntimmershands; men detta säger ingenting i våra konstfärdiga tider, då man kan lära sig skrifva den skönaste stil på tolf timmar, och då talangen att efierbilda hvilka handteckningar som helst är en frukt af en half dags lärdom . .. . Men portklockan ringer. Man öppnar. Det hviskas i forstugan. Hvem är dei? Kom io? Förmaksdörren slogs upp af den svarta betjenten, och ett beslöjadt fruntimmer steg in. Värden uppreste sig långsamt från sin beqvärna stol, aftog vördnadsfullt sin mångfärgade Grekiska kalott och bjöd den främmande att intaga ett zum invid elden. Hon gjorde så, utan att yttra ett ord. Hvilken anledning tillskyndar mig detta nöje? ... började han något förlägen och satte sig midt emot henne. Intet svar. Hvem . är det jag har äran att tala tiill? fortfor han. Samma tystnad. En liten exphkation skulle kanske ej vara ur vågen, tillade han balfstött öfver den okändas stillatigande. Kan jag vara till någon tjens:, eller hvad är meningen med denna visit? Ej ett ord till svar. Nära att förlora tålamodet, kastade hen sig baklänges i stolen och beslöt inom sig att under tystnad afvakta, hvad som kunde bli af detta besynnerliga besök. Tungan slipper väl nägon gång lös, tänkte han och tillslöt, nu såsom vanligt, sina ögon — detta var en ungkarlsvana, som han tagit sig på en läkares inrådan, emedan svaga ögon mattas icke af mörkret. Då han öppnade dem, såg han den allra nättaste lilla hand, som någonsim tillhört en qvinna. Den var utsträckt emot honom, så att hela formen på en gång syntes. De långa, åt ändarna afsmalnade fingrarne, det fina hvita sammesskinnet, de små runda hålen i lederna ofvanpå handen — ingen mensklig varelse kunde vara likgiltig för så mycken skönhet! Och skulle icke en kännare hänryckas af en sådan syn? Vår ungkarl trodde knappt sina egna ögon. Han gnuggade dem hundrade gånger, såg och såg om igen, men fick ändå ej nog af åskådningen. ÅAr det en dröm? utropade han. Denna hand, tillhör den en dödhg? Ett tecken af handen gaf tillkänna, att den bestod af kött och blod. Detta var för mycket för den extas erade älskaren. Med en djerfhet — som också tillhör en gammal ungkarl — fattade han voilen, utan att begåra tillstånd eller först urskulda sig, och lyftade den öfver hatten. Eit skrik hördes af den upptäckta damen, som i nästa ögonblick föll afdånad i hans armar. Lyckligtvis saknas aldrig essencer och eau de cologne hos ungkarlar, så att om spirituosa ha någon verkan på en afdånad menniska, sparades här icke försöket. — Aldrig har någon så blifvit dränkt i Cölniskt vatten, som detta unga fruntimmer. Också återkom hon hastigare till sig sjelf, än begge hade vantat sig, Det ansigte, som nu var blottsdt till skärskådande var angenämt, utan att vara skönt. Ungdom hade hon; men det var icke den utsprickande knoppen, snarare rosen i sin middagsfigripg. Omkring munnen låg ett ständigt leende, som, då hon talade, ofta föreföll sarkastiskt, men som var långt derifrån. Uttrycket i de stora svarta ögonen var godhet, och endast godhet. När de spelade på rågon, stod det ej i mensklig makt att neka. — Likväl förekom det såsom om allting vore uppgjordt hos henne, blick, åthäfvor, tal och känslor. För min del vill jag ej tro, att hennes karakter var så studerad, som man påstod. I hennes dåvarande belä. genhet fordrades försigtighet, för att ej i älskarens ögon få utseende af en äfventyreska; och denna försigtighet misstogs för tillgjordhet. Den, som sett en gammal ungkarl kär, skall lätt kuns na fatta de känslor, som på en gång, lik en elektrisk eld, bemäktigade sig vår man. Så är jag nu ändtligen åter kär igen! yttrade han för sig sjelf. Detta är om jag ej bedrar mig, för tjugusjunde gången. Narrar äro de, som tro, att man ej kan älska mer än en gång i lifstiden! Om jag inte nu är lika kär, som då ja vid aderton års ålder först svor kärlek åt Carolina vill jag aldrig se Guds dager. e Den lilla förtjusande handen betäcktes med kyssar. Dess förförande ägarinna, som nu hemtat sig från sit afdåning, syntes temligen belåten med de brinnande öm