Aftonbladet – 22 april 1836, sida 3

alltför skarpt prononcerad karakter, för att icke deraf äfven i de anspråkslösaste erayon-sketches något skulle röjas. Hur enkelt och obetydligt sjelfva dramat än må vara 1 dessa berättelser, ega de derför likväl alla, ehuru i mer eller mindre grad, uti sin fysionomi något visst auffallend, som åtminstone för ögonblicket interesserar. Hvad stilen beträffar, kunna vi icke underlita att anmärka en ojemihet deri, som uti olika noveller stundom rätt skarpt konstrasterande låter skönja sig. Det är visserligen sonnt, ätt stilen under sjelfva författandet ofta kan moditieras af stundens fräramande intryck, ja ända derhän, att olika sidor skulle kunna tyckas vara skrifna af olika hand, (vi tala icke här om den nödvändiga och behöriga modifikation, som det förhanden varande ämnet måste verka i sjelfva, att vi så må säga, tonarten af utförandet), mer för den, som eger ett sådant herravälde öfver språket, som författaren i vissa af dessa noveller ådsgslägger, borde det vara ingentung mindre än svårt, att vid en fördelaktigare disposition göra bättre, hvad under en mindre fördelaktig blifvit litet svagare. Berättelserna äro till antalet nio, nets tärnor, och bära följande titlar: ?Den siste båtkarlen på Ohio-floden, ett stycke, som för mycket saknar enhet; för att egentligen kunna kallas novell, och åter är för knapphändigt för att kunna benämnas en lefnadsteckning. Ofversvämningen af Lawrenceburg och båtkarlens ädla bedrift vid denna olycka äro en alldeles isolerad scen och kunde så gerna varit borta, då det öfriga af berättelsen eller historiea om båtkarlens bedrofliga ändalykt bildar ett helt för sig. Swvensken i Amerika, ett amne, hvaraf kunnat göras vida mera, än som har skett. Hjelten är en gammal kolonist från den af Gustaf Adolf stiftade, men snart af Engelsmännen öfverväldigade, Svenska kolonien vid Delawarefloden. Qvarteroon-flickan, kanske den mest poetiskt tänkta och genomförda berättelsen i samlingen. Författaren har till denna hemtat amne från de oformliga och olyckliga förhållanden, hvartill fördomen i Nord Amerika mot en viss hel klass af infödingar mer än en gång och på mer än ett sätt gifvit avledning. Den unga flickans kärlek och romantiska död äro tecknade med verklig talang. Hämden, en ganska tragisk berättelse, anlagd på att framställa det karakteristiska, halfvilda, såväl i ondt som godt öfverdrifna skaplynnet hos innevånarne i Kentucky. Pocahontas, liksom Båtkarlen, ett stycke utan sträng enhet. Den sköna Pokahontas var, såsom läsaren troligen icke känner; dotter till ett Indianskt m.jestät, följde med en viss Rolfe till England, antog kristna läraa och dog wid Thamesflodens hvimlande strand. Eremiten vid Niagara, historien om em bizarr ung man, som företog sig de aldraförflugnaste och galna raljerier med det majestätiska naturundret? och gick i botten dermed sålänge, tills han ändtligen en gång för alla blef qvar. Tjugoett års ålder, en berättelse, snarlik en uti En läkares memoirer, omen familj, deri alla barnen, det ena efter det andra, vid en viss ålder plötsligt afledo. — Författaren till besagde memoirer lemnar åtminstone något slags förklaring till detta besynnerliga faktum i den psykologiska hypothesen om inflytandet af en dröm, den modern skulle haft före sitt första barns födelse. I Tjugoett års ålder, förekommer nästam samma faktum deremot alldeles omotiveradt. — Vi äro visserligen icke af dem, som i fråga om det underbara gilla salig Mss Anna Radeliffs method i romanen, att liksom en taskspelare först med de mest obegripliga och kuriösa saker stegra ens förvåning ull det högsta och derpå: beskedligt öppna och förevisa hela machineriet och bit för bit förklara, huru högst naturligt ändå allt har tillgått; ty i samma stund det underbara således nedryckes ur diktens fantastiska verld, för att underkastas tillämpning af den påtagliga verklighetens lagar och logik, är hela genren karakteriserad till ett oting, betraktad nemligen såsom räknad till skön konst; men då man en gång på förhand tagit denna afväg åt prosan, att låta det mysteriösa gå och gälla för reelt faktum, så kan det likväl icke anses alldeles obefogadt, att man affordias något slags dylik förklaring, som vi nyss nämnde, vore den än aldrig så hypothetisk. Som ifrågavarande novell nu är, eger den så -godt som ingen betydelse. Indianen. En ganska pikant teckning af en brottslig och utaf sina egna stamförvandter till döden dömd vildes sista stunder, den föregiende stormiga dödsprocessionen och de öfrige ceremoniersce vid tillfället. Ända hittills har, som. man ser, hvarenda berättelse tagit en högst tragisk ändalyckt. — Det är derföre af författaren en särdeles älskvärd idd att till sidsta beslutet komma efter med den glada och lekande Handen, som icnan afskedet skall jemna hvarje slerynkla af dysterhet på läsarens panna. Det är en liten historia i helt och hållet olika ton och mandr mot de föregående. Den. handlar om en gentleman, som i tidningarna friar till den vackraste handen i landena; en liten hvit, fin, välbildad hand, se der allt, hvad han fordrar för att blifva lyck2 : — — SaäSom min