Aftonbladet – 19 april 1836, sida 3

SOCKER-TILLVERK NINGEN AF HVITBETOR. (Slut från N:o 65.) Sedan sålunda det mesta af de främmande beståndsdelarna blifvit genom klarningen frånskiljdt, liknar saften redan en renare sockerlosning, eburu ännu mycket svag och på intet vis tjenlig att i detta tillstånd kokas till socker. Härtill fordras först en ytterligare rening, men denna på ett annat sätt tillvägabragt, emedan de ännu i lösningen qvarlemnade frammande substanserna behöfva andra reagentier för att afsöndras. Till en början blir den klarade saften genom afdunstning koncentrerad, hvartill erfordras en mängd platta kopparpannor; efter hvilken operation den filtreras genom benkol. Denna filtrering med kol är temligen omständlig och äfven dyr, men kan svårligen förbigås, heldst alla audra medel att bortskaffa de för kokningen hinderliga biblandningarna, utan att i högre grad verka som reagentier, likväl äro lika om ej mer kostsamma. Koiet agerar här dels kemiskt dels mekaniskt; dess hufvudsakliga verkan är förstörandet af sirapens färg. Denna färg är ett materiellt pigment, och tillhör såsom sådant en bestämd substans, med hvilken den genom kolfiltreringen bortgår. Största delen af de gummiock slemartade beståndsdelarna, med hvilka den egendomliga hvitbetesmaken är i form af en etherisk olja förbunden, afsöndras likaledes genom behandlingen med kolet, äfvensom en återstående portion kalk, hvilken genom klarningen blifvit upplöst i saften. Så önskligt det vore att kunna ersätta benkolet. genom vanligt trädkol, så låter det sig likväl icke göra, då trädkolet i detta fall är nästan absolut overksamt. Har sirapen nu genomgått kolfiltreringen, så återstår ändtligen endast den sista afgörande operationen, nemligen koncentreringen tili kristallisation. Då nemligen sockret behöfver en viss mängd vatten för att deri kunna bibehålla sig upplöst, så är ändamålet med denna operation, att ur deu redan vunna sockerlösningen borttaga så mycket vatten, att det deri innehållna sockret icke längre kan förblifva i upplöst tillstånd, utan måste kristallisera. Det enda medel att afsöndra denra öfverflödiga vattenbalt, är afdunsining i värma, och häri Egger den egentliga svårigheten med sockerkokningen. Ty om oekså den större delen af vattenhalten lätteligen låter sig bortjagas genom kokningen, inträder likväl sluthgen et förhållande mellan vattnet och sockret, hvari detta sednare qvarhåller det ännu återstående vattnet med en utomordentlig envishet. Nu är sockrets värmekapacitet vida mindre än vattnets, dess temperatur tilltager således mycket hastigt, och med denna temperaturens förhöjväng, som knappt är i stånd att förflyguga de sista vattenportionerna, inträder snart en dekomposition af sockret. Derefter bilda siggenast vidbränningsprodukter, och sockret sjelft öfvergår till en del i en sådan, hvarigenom def. em också dess sötma icke i början lider något men, förlorar egenskapen att kristallisera. Ett sådant okristalliseradt socker är vår vanliga sirap, hvilken, som bekant är, utgör en mycket mindre värderad produkt än kristalliseradt socker. Det är således allt skäl att så myeket som möjligt söka und