Aftonbladet – 18 april 1836, sida 2

sFVestfeldt . IMvad saga villnesmalcen narom: JIngtu bland de afhörda vittnena, icke ens bland de anklagades egna kamrater, har uppgifvit att Boktryckaren Lindh, på Grefve Löwens uppmaningar att bedja om förlåtelse för den Grefve Hamilton tillfogade förolämpning, svarat något annat, än att han val kunde bedja om förlåtelse om han dertill vore skyldig, samt att han, på hotelsen om stryk, svarat: ja slå; men de tillägga att Ryttmästa ren Westfeldt framträdt och, med knuten näfve under Lindhs näsa, yttrat, att ingenting annat funnes som kunde sätta korpsen i respekt hos Lindh, än en blå rygg, och enligt fleres, i synnerhet Baron Wrangels vittuesmål, var det just efter detta yttrande af Ryttmåstaren, som Grefve Löwen genast börjat våldet å Lindh. Den ena osanningen följer således, som man ser, på den andra. — Hade Lindh yttrat sig med trots eller ohöflighet, så är det ej sannolikt att sådant undgått de närvarande officerarne. Nu är det att märka, det Grefve Hamilton icke ens var inne i rummet; och om Lindh då möjligen begärt, att denne sjelf först. måtte till Lindh uppgifva, hvarigenom han hade ansett sig förolampad, innan Lindh underkastade sig den förödmju: kelse här egenmäktigt affordrades honom, så var sådant icke mer än bvad hvar och en annan hade gjort i hans , ställning, och kunde hvarken anses för trotsande eller retsamt. Vi äre fast mera öfvertygade, att om Lindh vid tillfället visat sig mindre tålmodig än han nu verkligen gjorde, och vid de vackra och städade tillmälen, eller vid den första örfilen han fick uppbära, hade känt sitt ungdomsbled lika uprördt som Grefve Löwen fann sitt, och derföre tillbaka börjat att torfva på den ädle Grefven, såsom ena vittnet, Mamsell Rosing kallar det, så hade sådant visserligen ådragit Lindh en obetydlig plikt, men hvar och en skulle säkert ursägtat honom, såsom den angripne, och funnit allv hvad den ädle Grefven vid ett sådant tillfalle kunnat bekomma, hafva fallit i god jord. Emellertid skulle Hr Grefvens belägenhet då kanske varit kinkigare, icke just inför lagen, men i kamraternes ögon; 1y att ge stryk, d. v s. att öfverfalla andra, det tyckes, enligt vissa personer begrepp om point dhonneur, icke så serdeles skamligt (åtminstone har någon opinionsyttring emot våldsverkaren, hvarken ifrån kamraters eller förmans sida hittills afhörts;) men att få stryk, seder hvad som utan tvifvel hade ansetts för en outplånlig chikan. De båda anklagade officerarne uppgifva såsom ett slags ursägt inför opinionen för sitt uppförande, att Lindh om gradpasseraren grefye Flamilton haft uttryck, hvilka de anklagade ansett så förolämpande för korpsens heder, att de påkallat en bestraffning. Dessa uttryck hafva de likväl icke närmare bestämt, än att Lindh till grefve Hamilton yttrat, det han jemte kamrater borde akta sig; hvilket, när man finner hvad som sedermera passerat, icke tycks hafva varit för mycket sagdt. Grefve Löwen upgifver för öfrigt att detta skett uti Lindb värdiga ordalag och pobelspråk, hvars iznehåll anständigheten förbjuder meddela. Det förefaller härvid märkvärdigt nog, att personer, hvilka icke ansett det för anstötligt, att på ett offentligt ställe, i närvaro ej blott af yngre kamrater, hvilka de borde föregå med godt exempel, utan äfven af stadens högste styresman och possessionater i orten, enligt hvad vittnesmålen upplysa, oqväda en tredje person med utirycken svin, lymmel, fåhund o. s. v. mnu äro så nogräknade att närmare uppgilva på hvad sätt Lindh skulle oförrättat dem, ehuru hela den woraliska ursägten för deras uppförande skulle hvila härpå. Det ser nästan ut såsom om Grefve Löwen och Hr Westteldt endast skulle anse dylika termer som de ofvannämde för pöbelspråk, när de uttalas af någon ofrälse eller på gatan, men deremot fullkomligt passande i munnen på en ädel officer vid ett rangregemente. Mangden bar likväl andra begrepp härom, och anser, att det numera icke finnes annan pöbel, än den som karakteriseras af ett pöbelaktigt uppförande och sätt att uttrycka sig; och redan Kellgren på Sin tid skiljde emellan en pobel i vagn eller till häst, och en pöbel i trasor. . Hr Grefve Löwen talar om insinuationer af Boktryckaren Lindh på Grefvens bekostnad, och förklarar att ban sjelf icke vill nyttja dylika förhatliga vapen, (Hr Grefven griper, som man ser, bellre vill koytnäfvarna,) ehuru Grefven säger sig vara viss derpå, att nämde belackares allmänt kända konduit skulle utgöra taflans skuggsida. Vi hafva likväl icke kunnat i Lindhs stämning, uptäcka någon annan insinuation emot Grefven, än en allusion på det allmänt kända fakwm, att Hr Grefven för några år sedan i hufvudstaden, på sjelfva Norrbro oöfverföll en äldre borgersman med hugg cch slag, och derföre blef pliktfälld 1 poliskammeren, så väl för gatufredsbrott, som för våldet. — Att nu så lindrigt erinra härom, som Lindh gjort, då Grefvens uppförande vid båda tillfällena var af samma art, Var väl just icke ur vägen, och hörde på sitt sätt till saken. En långt svårare och verkligt förklenlig insinuatien är deremot Grefvens utryck att Lindhs allmänt kän, da konduit, skulle utgöra taflans skuggsida Vi