Aftonbladet – 18 april 1836, sida 2

JU at ucttla Had INCaAUuUClaue SLÄTA al DORLUYTCRATCH Lindh till Örebro KämnersRätt, som genom de i förra veckan införda förklaringar af Löjtnanten Grefve Löwen och Ryttmästaren Westfeldt, tillika med KämnersRättens protokoll, inhemta, icke blott hvad parterne, utan äfven alla de i målet tillkallade vittnen deruti haft att andraga, torde det ej vara otjenligt, att narmare sammanhålla de serskilda uppgifterna, för att kunna bilda sig ett stadgadt omdöme om karakteren af de anklagade officerarnes handlingssätt i en sak, hvilken väckt ett så naturligt uppseende, och om hvilkendera partens uppgifter ligga sanningen närmast. — Ut den i Nr 56 af detta blad intagna stämningen har Boktryckaren Lindh uppgifvit, att då han den 11 Mars på aftonen, efter spektaklets slut, hade ingått i yttre rummet af Mamsell Rosings restaurationslokal, för att hemta sin derstädes upphångda kappa, samt påtagit densamma och utgått för att ledsaga sin moder och blfvande fästmö hem från spektaklet, der han varit med dem, hade Grefve Löwen kommit barhufvad efter honom på nedersta trappan och yttrat: förlåt mig, får jag tala ett par ord med Hr Lindh, hvarpå Lindh svarat: det går visst am, och åtföljt grefven in i det innersta rummet, der officerarne spisade. Här hade Grefve Löwen börjat yttra till Lindh, att han burit sig åt som en förbannad fähund emot Grefve Hamilton, och att Lindh antingen borde bedja denne om förlåtelse öppet vid bordet, eller ock taga stryk, hvarpå Lindh svarat, att om han förfördelat Grefve Hamilton, skulle han visst bedja honom om förlåtelse; men Hr Ryttmästaren Westfeldt hade då framträdt, och med knuten näfve under Lindhs näsa sagt: att en sådan fåhund och lymmel ber om förlåtelse, bry vi oss ej om; nej stryk skall han hafva; hvarpå Grefve Löwen börjat våldet. Den häruti förekommande uppgiften, att Lindh skall af Grefve Löwen blifvit ombedd att ingå i rummet der officerarne sutto, för att tala med Grefve Löwen, samt sålunda dit inlockad, har icke allenast Grefve Löwen utan äfven Ryttmästaren Westfeldt helt och hållet förnekat och lägga på detta nekande en sådan vigt, att de framställt Lindhs uppgifter såsom nedriga beskyllningar, och till och med emot honom yrkat tillämpning af 60 kap. missgernings-balken, såsom den der skall belackat och förklenat dem till deras namn och rykte. Grefve Löwen påstår deremot, att Lindh inträdde aldeles opåkallad i rummet der han öfverfölls, och Ryttmästaren Westfeldt säger det vara genom viltnens sammanstämmande intyg fullkomligen uwutredt, att Lindh icke dit blifvit inlockad. När man med dessa stridiga uppgifter sammanhåller vittnesmålen, är dett lätt att finna hvilkendera parten visat största aktning för sanningen och det allmänna vettets domstol. Det är neml. genom vittnesmålen utredt, att Lindh, som varit på spektaklet i sällskap med sin mor och fästmö, derunder haft sin kappa upphängd uti yttre restaurations-rummet. Likaledes är det utredt att han, när uppträdet timade i det inre rummet, haft kappan på sig, och ett vitne, Spångberg, har upplyst, att han kort förut, efter spektaklets slut, tillika med grefve Löwen kommit ifrån förstugan och passerat igenom matsalen in i det inre rummet. Häraf följer tydligen, att Lindh måste hafva varit inne och hemtat kappan, samt utgått, innan han passerade matsalen med grefve Löwen. Redan härigenom äro således : Lindhs uppgifter i ett par af de omstridda omständigheterna bekräftade, och grefve Löwen öfvertygad att hafva sagt en väsentlig osanning, då han i förklaringen, såsom ett skäl tll omdömets förmildrande, uppgifver, att det skulle varit då först, när Lindh inträdde opåkallad uti rummet, som grefven uppträdde och, påminnande sig Lindhs skymfliga uppförande emot grefve Hamilton, föreställde honom hans ofog, såsom orden lyda. Angående sjelfva den omständigheten, buruvida grefve Löwen kommit barhufvad efter Lindh på nedersta trappsteget och bedt att få tala vid honom, hafva val vittnena ingen ting kunnat upplysa; men det är icke svårt att afgöra hvilketdera är mest sannolikt, antingen att Lindh, som följt fruntimmer på spektaklet, skulle, sedan han först varit inne att hemta kappan, lemnat dem för att opåkallad springa efter Grefve Löwen in till officerarne, till hvilka han icke hade något ärende, men af hvilka ett par genast började affordra honom en afbön, eller att Grefve Löwen verkligen, såsom Lindh uppgifver, bedt honom komma in. Samnolikheten är här vissheten så nära, att, åtminstone i vår öfvertygelse, intet tvifvel återstår, det Lindh i sin upgift hållit sig noggrannt vid sanningen, och att det endast är derföre, att de nämnde fruntimren, såsom Lindhs slägtingar, ej få vittna, som Grefve Löwen och (Ryttmästaren . Westfeldt vågat påstå motsatsen af hvsd som redan är så nära bevisadt, utan att i vittnenas utsago hafva den ringaste anledning, som styrker deras påstående. i Grefve Löwen uppgifver vidare, alt det endast varit . derföre, att Lindh, oaktadt Grelfvens ständigt uprepade föreställningar, hvartill nära 10 minuters tidskall åtgått, icke velat efterkomma Grefvens önskan, att göra offentlig ursägt åt Grefve Hamilton, — som Grefven börjat