Aftonbladet – 16 april 1836, sida 2

vit, genom noggrann tillsyn, afnallen,hade den 1UV 1 denna månad, under det han på morgonen ännu låg i sängen, beredt sig tillfälle att med en knif skära sig så våldsamt i halsen, att han deraf afled kl. 10 e. m. samma dag. Författaren af den litterära och estetiska afdelningen af Dagligt Allehanda beklagade sig i gårdagens nummer, att han i tisdags bhfvit föremål för ett anfall i Aftonbladet, hvars illska endast kan jemföras med dess lömskhet och oförnuft.? Detta skall föranodligen hafva afseende på en insänd artikel i tisdags och onsdagsbladen: Om konsten att recensera. Våra läsare lära benäget erinra sig, att i nämde artikel — sem Allehanda nu påstår vara författad af en bland Aftonbladets mest ökända skribenter? — icke med ett enda ord nämnes hvarken Dagligt Allehanda eller någon annan tidning, och att det således icke är vår skuld om Allehandas konstkritikus funnit en större eller mindre del af de fakta, som upptogos i artikeln, på sig tillämplig. Vi våga hoppas, att bemälte estetiker, som verkeligen af många äfven utom sig sjelf anses för den enda grundliga domare härstädes både i vetenskap och konst? — vetenskapsmän och konstnärer kanske undantagne, — med samma undseende, som han häromdagen förklarade sig altid hafva skänkt åt Aftombladets recensioner, äfven nu anser: att vi icke kunne absolut förbinda oss att blott af personlig konsideration undertrycka äfven sådana allmänna reflexioner som de, hvilka innefattades uti ifrågavarande artikel. OM föröfrigt Förf. i Allehanda skulle, i allmänhetens ögon, hafva något ondt afdessa anmärkningar, så står ju i allt fall, enligt hvad vi fingo veta i Dagligt Allehanda för i förrgår, allmänheten i så stor förbindelse kos honom, som :de hafva att tacka för det Den sStumma blifvit uppförd på vår teater, att han icke har något att befara från publikens sida af ifrågavarande artikel. Då ru emedlertid Dagl. Allehandas kritikus alluderat på föregående yttranden af förment motsatt natur om honom i Aftonbladet, såj vilje vi, till undvikande af allt missförstånd om vår egen mening, erinra det vi alltid skänkt en behörig uppmärksamhet och ofta erfarit mycket nöje af den lifliga, någorgång verkligt sprittande stil, hvaraf han är i besittning, och som ofta uttrycker sig i lyckliga, någongång likväl i sökta vändningar. Afvenså veta vi att göra full rättvisa åt hans varma öfvertygelse och kärlek för sanningen, men det kan lika slitet undgå vår, som alla andras uppmärksamhet, att demna å andra sidan ofta är missledd, antingen af ett visst inneboende pryderi, ochibegär att kokettera med ordkram, eller af ögonblickets nyck och humör, hvilket någongång gör tonen verkligt hysterisk. Huru mycket detta kan stå tillsammans med en sann grundlighet, må hvar och en sjelf bedöma, likasom huruvida denna teckning är öfverdrifven. Fortsättnnig från gårdagsbladet uf vitnesförhören i Lindhska målet. 4:o Välborne Hr Löjtnanten Gyllenhaal: att han den 11 uti innevaraude månad, på aftonen inkommen i inre matrummet å societetshuset, fått böra att ordväxling varit å färde mellan Hr Löjtnanten ; Grefve Löwen och Boktryckaren LindhKvarvid, sedan Hr Grefven skulle flere:gånger hafva uppmanat Boktryckaren Lindh bedja om förlåtelse för det han förolämpat Grefve Hamilton, Boktryckaren Lindh skulle hafva svarat, att om hän gjort Grefve Hamilton något emot, så kunde han väl bedja honcm om förlåtelse, att Hr Ryttmästaren. Westfeldt, härefter mellankommen, med knuten näfve framför hans ansigte, yttrat till Boktryckaren Lindh, att han flere gånger burit sig åt som en fähund och förtjert stryk, så att en blårygg vore det enda, som kunde förmå bonom sätta sig i respect hos , korpsen: att sedan Hr Ryttmästaren Westfeldt derefter gått till öfre ändan af rummet, Hr Löjtnanten Grefve Löwen genast tilldelat Boktryckaren Lindh ett slag i ansigtet, och efterföljande honom, fortfarit att slå, både under det Boktrycksren Lindh för att undkomma, begifvit sig till en i rummet stående soffa, och sedan han satt sig uti densamma samt ända till dess Mamsell Rosing inI kommit och affört Boktryckaren Lindh till en inom matrun;met varande kammare. På framställde frågor förklarade Hr Löjtnanten, att så väl han som dess kamrater flere gångor sins emellan yttrat att Boktryckaren Lindh gjort sig förtjent af stryk, men att hvarken tid eller ställe varit utsatt för ett så beskaffadt uppsåts sättande 1 verket, samt att Hr Löjtnanten icke heller hört Hr Grefve Löwen yttra, att han ernade slå Boktryckaren Lindb. Hr Ryttmästaren Westfeldt yttrade härefter, att enligt hvad Hr Ryttmästaren velat förnimma, skulle under vittnesmålet Hr Löjtnanten Gyllenhaals ord fallit