Aftonbladet – 14 april 1836, sida 2

häftighet; att de förklarande såsom Officerare stå till det allmänna i ett förhållande som, ?tillika erbjuder en större sakerhet åt långifvaren att flaggan betyder sjömannens erkänsla, och att detta utgör ett hypothek för skulder hos utrikes konsuler; att det är (märk här meningen Läsare) den erkänsla, hvaraf flaggan är sjömannens sinnebild, som måste fritt cch ärligt blåsa, så länge blodet rinner i ådran och hjertat i bröstet klappar, det är hedern, o. se v. — Allt detta behöfver inga kommentarier. Men när några få Premier-löjtnanter vid Flottan taga sig den friheten, att af egen makt och myndighet göra ett vanligt skuldfordringsmål till en hedersaffär, för att derigenom få tvinga en kamrat att taga afsked, så måste man ovilkorligt fråga: när var det som dessa stränga åsigter om helgden af skuldförbindelser började göra sig gällande inom militären, och huru långt sträcka de sig? Horen J väl, alla-J karge kapitalister, som obarrehertigt kunnen vilja vägra ett lån på hypotheket af den erkänsla, hvaraf flaggan är .sjömannens sinnebild, — — hören J icke, att egenskapen af officer erbjuder en större säkerhet åt långifvaren? J alle, som under de sednare åren lidit på det bekanta penningtrasslet inom vissa regementer i hufvudstaden, trösten Er, och J lumpne hanmdtverkare, som springen i månader efter betalning för aflemnadt arbete, i en eller annan bland våra högsta Hofeller embetsmäns trappor, veten, att manjicke eger rättighet att betvifla vederhäftigheten hos en hederskavaljer ! Men skämt för sig. Genom den fortfarande bittra och skymfande tonen emot Hr v. Schantz, som råder i förklaringen, hafva de åtta Premier Löjtnanterne icke allenast bevisat, att de ännu icke förstå att uppfatta frågans juridiska egenskap, utan äfven försatt sig sjelfve i en ännu mera kinkig ställning än förut. Aw Krigs-Hofrätten så mycket mindre kan ålägga Hr v. Schantz atttaga afsked, som något påstående derem icke är väckt, och han sjelf är den som der gjort saken anhängig begriper hvar och en. Nu hafva emellertid hans kamrater äfven offentligt behandlat honom, på ett sätt, som om de velat uppresa en bom emellan honom och sig, emot all försoning. — Då nu saken en gång kommit så långt, och några mender å korpsens vägnar således icke längre äro möjliga utan ansvar, att på ett olagligt sätt tviaga Hr von Schantz att taga afsked, så finnes för de åtta, såvida de icke återkalla sina uttryck såsom förhastade, hvilket vi andre utan tvifvel skulle anse; för det bästa af allt, knappt något annat medel att undgå beröring med von Schantz, än att tillgripa samma utväg, som de sjelfve velat göra gällande emot honom, och sålunda på ett bittert sätt få erfara sanningen af det gamla ordspråket: Den som gräfver en grop för en annan, han faller sjelf deruti.