Aftonbladet – 30 mars 1836, sida 2

-— Mete sht I RU 8 MMS Fr VMERRUVYMAMM fee -w nm misslynne, ett missnöje med verlden och verldsordningen, som icke tillhör Förf:s karaktär, och som vi derföre hoppas måtte vara ögonblickligt. Emellertid injagar hufvudhjeltens bittert ilskna lynne en viss förskräckelse; ty Förf. må säga hvad han vill: verlden måste dock tro, att ett frö af det, som Eberhard yttrar, lefver inom honom sjelf. Vi veta alltför väl, att skaldens verld ej alltid kan bestrålas af en evig moajsol, och att det till och med är hans pligt, att nedstiga i menniskolifvets dunkla, sol-lösa djup; men med bedröfvelse måste vi dock 1i sjelfva förgrunden af Förf:s tafla se en karaktär framträda, som är förvänd, osann, föraktlig, ryslig. Afven om ett sådant sinnelag här blott tjenar till att visa motsatsen af det sanna dygdesinnet, så är och blir dock hånlöjet öfver verldsordningen och den frivola oppositionen emot dess lagstiftning ett farligt spel, hvars sken af sanning ej bör drifvas till den höjd som här skett. Skarpare och mera träffande, än i denna berättelse, har Förf. det oaktadt aldrig angripit tidens sedelöshet; aldrig, icke en gång i Cabanis, utvecklat större uppfinningskraft och en djupare blick in i verlden och dess karaktär. Författare, som han träffar på vägen, t. ex. en Heine o. a., blottar han antingen helt och hållet eller lemnar dem bakefter sig; hans målningar närma sig Tiecks i poetiskt värde; i färgspel och omvexling öfverträffar han Steffers; han röjer ett högre konstsinne än en Th. Mundt vid behandlingen af dylika ämnen, och allvar och betydelsefullhet höja honom öfver Spindler och andra berättare. — — Eberhard är, oaktadt all sin politiska natur, en fåfång narr. — Af ett sådant hufvud som hans, är det svårt för Förf. att kunna göra något. Fängelset förbättrar honom icke, men en lycklig uppfinning är det, att hans aristokratiska vän, Baronen, i egen person: måste befria honom derur. Då med personer, som Eberhard, ej mycket är att uträtta, så väljer Förf. den kortaste utvägen: — han låter honom försvinna 0. S. V. I Blätter f. lit. Unterhaltung förekommer följande: Das Haus Diästerweg, m. m. Leipzig 1835. Wir bedauren aufriehtig), in den Totaleindruck dieser Blätter einen Charakter der Missstimmung zu Welt und Weltordnung zu erblicken, — die hoffentlich nur eine voribergehende ist. — Die bitter-schadenfrohe und hämische Denkweise des Haupthelden bekimmert uns. — Er sage was er wolle, die Welt wird immer glauben, ein Kern von Dem, was Eberhard schreibt. werde ia ihm gelebt haben. — — Wir wissen recht gut, das die Welt des Dichters nicht von einer ewigen Majsonne beleuchtet erscheinen kann, ja, das er sogar die Pflicht hat, in die sonnenlosen Tiefen, die Schlunde und die Abgrinde des Menschenlebens hinabzusteigen; aber mit Beträbniss sehen wir doch, in den Vordergrund dieses Gemäldes, eine Gesinnung treten, die durchaus verkerth, in sich verwerflich und mnich minder unhwar als hässlich ist. Selbst venn diese Gesinnung wie hier nur zum Contraste des wahren Tugendsinnes dienen soll, so ist und bleibt der Spott iiber die Weltordnung, die frivole Opposition gegen ihre Gesetzgebung doch immer ein gefährliches. Spiel des Geistes, und darf unserer Meinung nach ihre verfihrerishe Scheinwarheit nicht bis zu solcher Höhe ausbilden. — — — Schärfer und geistvoller wie hier, hat der Verf. die Gebrechen unsers Sittenzustandes niemals gegeisselt, nie, selbst im Cabanis nicht, mehr kraft der Erfindung entwickelt und einen tiefern Einblick in Welt und Charaktere bewärth. Schriftsteller, die er auf seinem Piade antrifft, z. B. Laube, ja selbst Heine u. A. stellt er entweder ins Blosse, oder lässt sie hinter sich zurick ; sein Gemälde kommt den Tieckschen an Poesie und Abrundung nahe, zeigt mer Farbenspiel und Wechsel als die Steffens, Posgarws, Sternbergs und des Verf. des Scipio Cicala?, and bewährt mer Kunstverständniss als die ähnlichen Bilder Th. Mundths, Heydens u. A. Ernst und Bedeutung stellen ihn weit uber Spindler und ähnliche Erzähler. — — — — Eberhard ist trotz seiner poetischer Natur doch nur ein Blinder und ein eitler Narr. — Aus einen solchen Kopf ist es selbst dem talentvollen Verf. schwer etwas zu machen. Das Gefängniss und die Procedur bessern ihn nicht; wobl erfunden aber ist es, das sein aristokratischer Gegner, der Baron, ihn in Person daraus befreien muss. Doch , -da mit Leuten, wie Eberhard ist, eben gar nichts zu: machen ist, so wählt der YVerf. den kirzesten Weg und — lässt ihn verschwinden.? — Vi tro det vara ofverfödigt att längre fortsätta jemförelsen. Vi kunna aufrichtig försäkra, att hvarje rad, hvarje ordi den svenska recensionen är öfversatt, och i allmänhet ganska försvarligt öfversatt från den tyska. Sjelfva de i denna förekommande korta utdrag ur det recenserade arbetet äro aldeles korrekt afskrifna och tryckÅA Trvekningsa 13244 enda mindre vål Aaflyuansoäs oc