Aftonbladet – 29 mars 1836, sida 2

LITTERATUR. Svenska historiens häfder af Strinnholm. Grundtwig, denna genealiske man, lika stor och besynnerlig i sitt försvar för den rena Lutherska läran , som i sitt hat mot Svenska nationen, har en gång yttrat, att då Dannemark och Norrige hade uti historievägen sin Saxo och sin Snorre Sturleson, så stod Sverige deremot stumt och rådvillt. Yttrandet må i vissa afseenden vara sannfärdigt: ty sådana krönikeböcker, jemförbara med Herodotus och Tacitus , hafva vi Svenskar visserligen icke att skryta af. Emedlertid har Herr Grundtwig glömt, att Saxos och Snorre Sturlesons verk egenteligen hvarken äro Svenska, Danska eller Norrska, utan hela Skandinaviska folkstammens egenteliga tillhörighet. Både Danskar, Svenskar och Norrmän utvandrade till Island, och bildade der en blandad folkstam från alla rikena, och det är ifrån dessa kolonister vi veta allt, hvad vi känna om vår forntid, så väl i mythologiskt som i historiskt afseende. En ny tid inträffade, och christendomen:. infördes i norden vid början af 1000.de talet. Det är onödigt, att omtala dess verkningar: vi fästa oss blott vid dess följder i historiskt hänseende. Det var just under blomman af riddare-tiden, under korstågens tid, som I satte bela Europa i rörelse, som Dannemark fick sin Saxo, och Norrige sin Snorre Sturleson. Att Sverige under den tiden och ty värr äfven nu, var utskjutet som en förmur i nordost för Europa mot dessa Ryska och slaviska folkslag, som ännu i denna d2g utgöra vår förfäran, derpå kan ingen menniska undra : huru skule Svenska folkets nationalsånger, eller till och med det skrifna i dess historia framtränga till vestra Europa? Det förlorades eller möglades i klostrens bibliotheker. Emedlertid hafva vi, vid Calmare-unions början, beI stämda bevis, att det på så mångfaldiga sätt misshandlade Svenska folket började vakna till ett nytt lif. Redan innan dess slut finna vi Ericus Olai: denne flitige ) prest, Son återgifvit Sveriges häfder på en barbarisk Jain, men med en stor kännedom af fornhäfderna. Äfven hafva vi våra rimearönikor, hvilka man åtminstone i afseende på ärlighet och naivitet ingenting her att förebrå. — Emedlertid inbröt Gustavianska tidehvarfvet. Den protestantiska religionen och en Miare upplysning infördes. Hela Gustavianska ätten ansåg icke under sin värdighet, att författa annaler eller krönvikor öfver sina regeringar, och då började första ljuset för den egenteliga Svenska historiep uppgå. Brödernes Olai och Laurentii Petri krönikor kunna, oaktadt det föråldrade språket, i kraft och värde jemföra! sig med