Aftonbladet – 21 mars 1836, sida 2

ARR EE RN Den stumma från Portici, Opera i d akter af Scribe och G. Delavigne. Musiken af Auber. Så har då ändtligen Den Stumma äfven besökt v r scen, sedan han för flera år tillbaka gjort. sm rund omkring alla Europas teatrar. En länge väntad gäst är icke sällan välkommen blott derföre, att han så länge låtit vänta på sig; men Den Stumma förtjenar att vara det, äfven för sin egen skull. De förskräckte i politiken skola kanske tillskrifva dess framgång åt muvemangsprincipen, som här kan sägas vara satt i handling, och i denna framgång finna ett nytt bevis på tidehvarfvets revolutionara syftning. Vi tro, att de ha lika mycket rätt häri, som i alla andra beskyllningar, de göra tidehvarfvet. Detta stycke, någorlunda hjelpligt gifvet, skall taga sig väl ut både under den mest faderliga regime, oeh i den stormigaste republik, i Petersburg som i Paris; och då man sett pjecen, är detta fenomen alldeles icke svårt att förklara. Man måste se den, eller råttare, man måste ännu mer höra den. En beskrifning ger blott ett svagt begrepp derom; men som en stor del af våra läsare icke äro i tillfälle, att få se eller höra den, och hon likväl är ett slags fenomen inom vår lids estetiska historia, och på sitt sätt kan sägas ingripa äfven i den politiska, så skola vi försöka, att gifva dessa läsare en idge derom. De, som sjelfve kunna hämta den från scenen, lära ieke forsumma, att begagna denna källa. Pjesens ämne är Masaniellos ryktbara folkresning i Neapel år 1647. Detta ämne är onekligen högst romantiskt; men att vilja behandla det i en opera, der: allt är sång, der följaktligen ingen utveckling af motiverna till en folkresning är möjlig, synes något vanskligt, och blir det annu mer, när det behandlas med den ythghet, den, om man så vill, älskvärda lättsinnighet, som så ofta tillhör de Franska författarena, och Scribe med hans skola nästan företrädesvis. Dertll kommer, att Scribe alls icke synes vara någon vän af det demokratiska elementet, och den Neapolitanska folkresningen är i sanning icke eller lämpad, att ingifva mycken aktning derför. . En 25:årig fiskare inom ett par dagar enväldig herre öfver Neapel, förgudad af folket, äter fallen i dess missaktning, gripen af vanvett, mördad, släpad i smutsen af sina förra tillbedjare, ånyo framdragen derur, och tillbedd som ett helgon, alltsammans den fantasmagoriska skiftningen af åtta degars uppträden; sådant egnar sig snart sagdt åt parodien, om det icke för den djupare betraktaren vore en anledning till sorg och afsky öfver den långa följd af despotism och bedrägeri, som till denna grad. kunnat förnedra menniskor; och förvandla dem till marionetter för sina egna nycker och passioner, samt för andras mtressen och låga beräkningar. Om detta varit möjligt att framställa i ett teaterstycke, : var det likväl icke möjligt i en opera; och författarne valde således den lättare utvägen att, i stället för det besvikna menniskovärdet och de våldförda folkrättigheterna, göra den besvikna kärleken och den våldforda värnlösheten till uppresningens motiver. Vice-Konungens son Ålfonso har förfört Fenella, en stum fiskareflicka, syster till Masaniello. Hans far, som uptäckt denna kärlekshandel, låter fängsla flickan; men hon lyckas att undkomma och söker skydd hos den Spanska prinsessan Elvira, som kon träffar färdig att gå till altaret med hennes älskare. Uppdagandet af denna trolöshet, flickans förtviflan, hennes misshandlande af vakten, då hon på torget söker bland mängden undandraga sig sina förföljares blickar, är den gnista, som tänder upprorslågan, och Masaniello, redan förut sina kamraters älskling, sättes i spetsen för folket. Han är likväl af en mindre vild natur, än hans omgifningar; han söker lägga någon tygel på deras mordlust, hvilket gör honom misstänkt hos dem. Då han dertill vill skydda sjelfva Viee Konungens son, jemte dennes maka, hvilka sökt en fristad i hans koja, och genom Fenellas ädelmod äfven funnit den, besluta de hans död, och Pietro, hans fordne vän och förtrogne, ger honom ett gift, som förvirrar hans förstånd. Alfonso har emellertid samlat trupper och anrycker mot upprorsmännen. Desse bli slagna, och mörda sjelfva sin anförare. Under striden har Vesuv börjat ryta; den uppkastar lågor, lavan framväller, och Fenellå, som får höra, att hennes bror stupat, och det sista band sålunda är brutet, som förenade henne med verlden, störtar sig förtviflad i den glödande eldströmmen. , Denna expos af innehållet, som upptager nästan allt hvad som i pjesen förefaller, torde gifva ett begrepp om behandlingens löslighet, hvilken verkligen är större, än sjeliva operan erfordrade. Men kanhända är det just denna löslighet, som icke litet bidragit till styckets framgång hos den stora massan. Denna vill underhållas, skakas, hänföras, och allt detta hade varit mindre lätt, i fall dess känslosvall måst hejdas genom utvecklingen af en politisk. intrig, eller genom afbrottet af de mildare,