Aftonbladet – 17 mars 1836, sida 2

nens förstånd, skulle vara. slutade. Utom det af sig sjelf tydliga deri, att frågan om Svensk mans rättighet att försörja sig med lofligt arbete, vare sig i städernaseller på landet, under iakttagande af de föreskrifter, som för allmän ordnings skull meddelas, omö jligen kunna höra under ett stånds privilegium, utan visserligen måste vara en lagstifiningen i allmänhet tillhörande o o . o fråga, om någon sådan finnes, så är det dessutom nu snart fyra och tjugu år sedan en förklaring gafs, att detta ärende utgjorde en del af den ekonomiska lagstiftningev. Detta passerade oanmärckt och antogs af Ständernas pluralitet vid alla riksdagarna, till dess regeringen sjelf, i anseende till sakens vigt, vid 1823 års riksdag fann sig böra öfverlemna saken till ständerna — (dock utan någon proposition — för att behandlas i samma form som grundlagen fvreskrifver för lagfrågor. Härtill kommer, dessutom, att hvilka sofismer man än må framställa för privilegiiåsigten, så har Borgare-ståndet redan på förhand sjelf vederlagt dem genom sitt instämmande uti 1810 års Riksdagsbeslut, hvars ampla och oinskränta vitsord, att Borgareståndet frånträdt allt som förut kunde hänföras ull privilegiianspråk, omöjligen kan bortresoneras af några repeterade förevändningar, att den då gjorda koncessionen blifvit misstydd.? Vi behöfva således icke längre uppehålla oss vid denna punkt. En annan, för omdömets bestämmande i hulvudsaken vigtigare,. följer att undersöka. Grundtonen i den underdåniga skrifvelsen är ganska klagande. En riktning till Borgareståndets förfall och måhända fullkomliga upplösning, har alltifrån år 1809 låtit märka sig; -statens hela näringslif lider; -valmågsn inom städernas borgerskap har på de sista 20 åren, i ganska betydlig mån aftagit; -detta förhållande har äfven inträffat i andra länder, der obegränsad näringsfrihet, i följd af tidslynnets orediga sträfvande Poch stundom föga sansade beråkningar blifvit medgifyvyen, m. m. — Det finnes väl knapt en person i hela lertid här upptsga, emedan vihö Sverges rike, som icke instämmer med välofl. Ståndet deri, att en så sorglig skildring är egnad att väcka fosterlandsvännens bekymmer. Men en fråga måste nödvändigt först afgöras: Ar målningen icke något öfverdrifven, eller är den icke rent af, till större delen foster af en sjelfskapad ibillning? Se der den viguga punkten, hvaruti en närmare undersökning leder till ett resultat, som i väsendilig mån torde finnas skiljaktigt från den sorghga teckning som gifves i petitionen. Hvilka facta har Borgarståndet framlagt att styrka sin uppgfi; och hvilka bevis är det man bör söka för sådant ändamål? Vi skola bjuda till att framleta några af dem. Har antalet af de personer, som 1 städerna sysselsättas med handtverk och handel, under de sednare 20, 15, 10 eller 5 åren varit i aftagande? Takellverket och Kommersekollegii årsberättelser visa motsatsen. Har sammanräknade beloppet af de utskylder desse borgerskaperne betala till kronan, minskats? Nej. Det. har betydhgen ökats. Har beräkningen af dessa utskylder inom städerna undergått någon förändring, så att en högre andel af den behållna inkomsten nu emot förr skall erläggas? Nej; ty andia artikeln stadgar nu som förr: fem procent af behållna inkomsten. Af hvilka verkställes taxeringen af denna behållna inkomst? Af personer, valde utaf städernes invånare sjelfva. — Afven under medgifvande, det taxeringskommitltderna på de sednare åren, i synnerhet i hufvudstaden, haft ett ospardt nit, att hvar och en måtte få skatta så mycket han möjligen kan tåla, hvilket också till någon deltorde varit orsaken till ökade afskrifningar, lemrar således den allmänna statistiska beräkningen af population och beskattning intet stöd åt den anförda klagsn. Härvid måste man dessutom bemärka, att en mängd tillverkningar, son. fordom räknades bland bandtverkeriernas produkter, numera tillhöra dels fabrikernas, dels också husslöjden, samt att slöjdidkares eller såkallade gerningsmäns antal på landet ansenligen tillvext. När nu, detta oaktadt, de handtverksidkandes antal i städerna icke af-, utan tilltagit, bevisar detta då icke motsatsen af hvad Borgareståndet anfört? Väl säges det, med specielt afseende på hufvudstaden, att afskrifnivg af kronoutskylderna ökats. Detta är ganska möjligt; frågan blir då, huruvida detta består i bristande arbetsförtjenst, och man måsle då å andra sidan taga i betraktande, att ibland bufvudstadens handtverkare finnes ett ganska betydligt antal, som endast genom egen aktningsvärd flit och redbarhet bragt sig upp till verkligt välstånd och anseende, samt kunna räknas bland huftyudstagens kapitalister. Sådane kunna citeras nästan i de flesta yrken. Det är också nogsamt bekant, att den som en gån gbunnit göka Sig känd att göra verkligt godt och påltbgt arbete, vanligen äfven är till den grad öfverhopad dermed, att ..an ofta måste göra beställningar en lårg tid förut, för att få fardigt. En annan omständighet, som väl icke finnes direkt anförd i den underdåniga petitionen, men som vi emecdrt den en:kildt framställ: s såsom en invändning emot näringsfriheten är, att ehvru KE VE än Vass 2 — Htvorken I det hela tillagt c2