Aftonbladet – 15 mars 1836, sida 3

Helafce, OCh da Irakterna mellan Lybeck, Ystad och N . . . -Stockholm äro mer än tillräckliga för tvenne fartyg. —— LAETITIA BONAPARTE. (Ur enTysks ännu otryckta memotirer.) Till höger vid slutet af Corso, midtemot Venedigsplatsen, ligger, mot solsidan och med den värdigaste omgifning, palatset Rimucini, väl och passande inredt ; för en välmående invånare, några vänner och en treflig lefnad, men icke inrättadt för att mottaga dessa otaliga besök, som annars de Romerske palatsen. Detta palats hade Napoleoas moder köpt, och svårligen hade hon kunnat finna ett annat, som varit för henne så beqvämt. Ånnu för tjugo år sedan såg man hos henne spår efter skönhet; hennes öga tindrade af själfullhet, och hennes mun uttryckte en ovanlig bestämdhet i karakteren. Utom sin familj och ett slags hofstat — bestående af en sällskapsdam och en riddare, Colonna, Corsikan och på långt håll slägtinge af familjen, en obetydande man, med ett ganska behagligt ansigte — såg hon ingen hos sig, utom professorn och chirurgen Sisco, lkaledes Corsikan och slägtinge på långt håll, samt den gamla hertiginnan af Torlonia, hvars tvenne söner hon genom förböner hos Napoleon skaffat losa ur La Fleche, och som derföre med berömlig tacksamhet alltid förblef henne tillgifven. Hon samlade aldrig omkring sig egentliga sällskapskretsar, uppförde sig värdigt i olyckan, lefde, sparsamt, men var likväl allmänt aktad. Ar 1815, under de 100 dagarne, uppoffrade hon en betydande del af sin förmögenhet; dock hade hon ännu nog qvar, för att, med sparsam hushållning, kunna understödja sina barn. Dessa hyste for henne en vördnad, som gränsade till dyrkan; och som jag ofta hade tillfälle att tala om henne med en person, som till henne stod i ganska nära förhållanden, så kan jag, ehuru jag aldrig varit inom hennes tröskel, med någon tillförlitlighet försäkra, att hon verkligen var ett ovanligt klokt, ja, genialiskt, krafifullt fruntimmer. Hon älskade Napoleon med hela fullheten af en sydländsk moderskärlek, men insåg dock hans fel, och dolde dem icke heller inom sin förtroligare krets. Alla hennes barn ärfde efter henne en äkta Corsikansk ståndaktighet, och hon värderade också den nyligen aflidna Hertiginnan af Montfort (Jerome Napoleons gemål), serdeles för denna herrliga dygd, hvilken hon sjelf wöfvade. Hon var from utan skryt, men mindre ifrig i sma andaktsöfningar än hennes yngre styfbroder (kardinal Fetsch), som föga hknade henne i ansigtsbildning. Hon lefde ytterst måttligt, och hade en bergfast helsa. Hvilket annat hjerta hade väl kunnat uthärda en sådan lycka, och sedan en sådan olycka, som hon? Hon förlorade mer än någon moder ännu förlorat, och sedermera det ena barnet efter det andra, fyra hoppfulla barnbarn, som lofvade ny glans åt hennes ätt, samt miste slutligen synförmågan och kraften att röra sig. Likväl hörde man henne aldrig klaga, men dock stundom yttra, att hon icke mera hade uttryck för smärtan. Om någonsin Niobe på en sarkofag varit på sin plats, så vore det visst på hennes graf. Journal de Commerce berättar ganska omständligt o.n ett besök, som en Fransman om våren 1834 gjort hos Kejsar Napoleons moder. Deri förekommer följande ställe: Hr Robaglia, en officer af det gamla gardet, inträdde i salongen med några Fransyska tidningsblad. Jag finner i tidningarne, sade han, en ganska besynnerlig motion, som blifvit förelagd Deputeradekammaren ; det är fråga om att Konungen i Frankrike skulle få rättighet, att tillåta hvilken medlem af den kejserliga familjen han behagade, att återvända till Frankrike. — Madame Letitia lät upprepa för sig notisen, och jag fruktade att det intryck, den gjorde på henne, skulle kosta henne lifvet. Hennes kinder och händer rörde sig konvulsiviskt ; bon reste sig upp ji sängen, och sade med en kraft och styrka, som kom ur det innetsta af själen: Mina söner mottaga ingen nåd, det vare sig af hvem som helst; om de återvända till Frankrike, blott i egenskap af medborgare, för att lefva blandade med folket, så kunde det endast ske i den händelse, att nationens vilja kallade dem tillbaka från deras landsflykt. Skulle, utom i ett sådant fall, någon af dem mottaga en sådan gunst, så önskade jag mig styrka nog för att med egna händer kunna strypa honom, — Hitills hade jag blott sett den svaga qvinnan, modren, som fällt tårar öfver sina söner; men i detta yttrande, i denna galvaniska skakning af skelettet, igenkände jag det kejserliga blodet, och måste, då jag lemnade palatset instämma i hvad Romaren, som åtfölide mig. Vvttrade: ?Ja. denna är i sannine