Aftonbladet – 14 mars 1836, sida 2

domarens oparutknet, och vil YOPO SaledeS pe bell ska god väg, att göra oss förtroliga med den tid, hvari vi befinna oss. Men nu börjades andra afdelningen, och börjades, liksom Hamlet, med en gengångare ur grafvarnes rike, med Ouverturen till Iphigenie i Auliden, ett arbete af denne Gluck; om hvilken en af våra moderna konstdomare sagt, att en och annan ännu hör honom med nöje.? Denna vålnad drog oss ovilkorligen med sig tillbaka till hans tidehvarf, och hvad skulle icke jätten göra, då en enda knäppning af hans finger var nog, att förjaga pygmeerna. Denna väldiga, öfverlägsna, men hkväl så lugna, sig sjelf alltid medvetna kraft, detta helgjutna, stora, kolossalt tänkta och med gemets hela värma genomförda mästerverk utöfvar en trollmakt, mot hvilken, åtminstone för oss, ingen besvärjelseformel ännu blifvit uppfunnen. Vi skulle tro, med skyldig resignation för de patenterade kännarenas omdöme, att sådant kunde ligga i vår individuella vidskepliga sinnesstämning; men, besynnerligt nog, vi tycktes ej ensamma hemfallna under denna trollmakts välde. Publiken, den genuina Stockholmska publiken, som med verklig filosofisk köld afhört den Rossinska ouverturen, utbrast vid den Gläckska i ett tvåfalldigt aplådissemang, och skulle förnyat det tredje gången, om icke några betänksamma hyschningar återfört henne till känslan af decorum. Men nu var det själslugn, hvaraf vi berömt oss, också försvunnit. Vi hade icke mer något sinne för hvarken Bossini eller Bellini eller Pacini med alla deras själsforvandter; vi gingo så långt i vresighet, att vi skulle önskat slippa att någonsin höra dem; det är sant, att vi ångrade under nattens stillhet denna okristliga önskan, ty hvarfore skola icke äfven småfoglarne få gunga sig på ekens qvistar och gläda sig åt lifvet? Men emedlertid hade vi på ett obehagligt sätt blifvit återförda i minnenas verld. Sådant var likväl endast och allenast salig gubben Gläöcks fel. Hvad hade han också här att göra? Han var en gammal stålklädd kämpe, som förvillat sig in i en balsal, der naglarne på hans rustning kunna råka sucka hål på en af kavalierernes silkesstrumpor eller rifva sönder en blond-garnering. Har man då icke skäl, att förargas öfver hans olämpliga inblandande i en societet, dit han icke hörer, och der han ser alla menniskor öfver axeln, icke derföre att han är högmodig, utan derfore, att han är så oändligt mycket högre, än alla de andra? Dock, nog och alltför mycket om gästen ur det förflutnas verld! vi återvända till de lefvandes , ehuru icke utan en skakning, vållad af det vördnadsbjudande besöket. Mamsell Lithander återkom for tredje gången med en aria af Bellini. Efter henne följde ett thema med variationer för violin, komponeradt och speladt af Hr Lemming. Liksom vid Ouverturen till Iphigenie kunna vi här fråga: hvad hade Hr Lemming här att göra? Han hör alldeles icke till-den goda tonens verld; han hör till en ordning, som man icke bjuder dit, och som generar, om hon händelsevis der råkar afett misstag insmyga sig; han hör till snillenas verld, och det har han måhända aldrig så fullständigt visat, som denna afton. Vi skola icke företaga oss att disikera hvarker Hr L-s komposition eller hans spel. De två äro ett; det ena skulle troligen icke utan skada skiljas från det andra, och för att kunna analytisera dem fordrades, i fall vi dertill ägde behöriga egenskaper, åtminstone tid att samla tankarna, att återkomma från den hänförelse, den öfverraskning, som följer på åhörandet af Hr L-s föredrag, och dertill behöfves i sanning att höra det mer än en gång. Måhända skall nan deri upptäcka något liter bizzarreri; möjligt är, att den grundliga musikaliska lärdomen kan finna någon anmärkning att göra; men den som kan neka Hr Lemming genie, varma, inspiration, en allt genomträngande känsla och lif, den bör aldrig tala om musik. Paganini är oss ej bekant, annat än genom ryktet; men af alla de instrumentalister vi haft tillfälle att höra, Bernhard Romberg icke ens undantagen, har ingen på oss gjort det intryck som Hr Lemming, och vi veta ingen annan måittstock för omdömet öfver ett estetiskt föremål, än detta intryck. Vi voro lyckligtvis icke ensamma derom; det syntes deladt af hela salongen, som, då han slutat, genljudade af en bland de högljuddaste och enhälligaste bifallsyttringar, hvartill den varit vittne, och som här äfven var en af de rättvisaste. Nu framträdde åter Mamsell Lithander med en Tyrolienne, komponerad af Madam Malibran, och hvaraf begärdes da capo, en begäran, som hon äfven efterkom. Men den hvita, menlösa dufvan hade nu det missödet, att följa på Örnen Lemming, likasom hon förra gången kom efter Giganten Gläck. Hon förmådde således icke utplåna sina föregångare ur vårt minne, och detta var icke hennes, utan deras fel, och vi tillskrifva dem också hela skuldens börda, i den öfvertygelse, att de föormå bära den. Nu ligger emellertid natten temellan konserten och omdömet: vi ba haft tillfälle, om icke att moget reflektera öfver saken, åtminstone att sofva dernå ARh us 1 sg oo ae med den fasta förecsatcen