Aftonbladet – 9 mars 1836, sida 1

Rv a liga åskådare af dess inkräktningsförsök, eller åtminstone att finna sig deri? Förgafves skulle man söka att betrygga oss genom hänvisning till :raktaterne. Hafva traktater nånsin Hejdat Petersburgska kabinettet i dess gång? hafva de väl hindrat det att tillintetgöra Polens nationalitet, och att alltjemut utvidga sitt herravälde öfver Turkiet? Och vill man veta hvarföre Rysslaud är så angeläget om, att komma i besittning af passagen genom Dardanellerne? Jo, emedan det will göra sig lika fruktansvärdt till sjös, som det redan är till lands, emedan det sträfvar efter rang bland de stora sjömakterne. Jag är öfvertygad, att om Ryssland en gång finge nycklarne till Dardarnellsundet i sina händer, så skulle det icke dröja länge innan vi fingo se det hafva 109 linieskepp i sjön. Detta är af den allra yttersta vigt för Storbritannien och för vår sjöhandel; ty om Ryssland bemägtigar sig Dardanellerne, så tillintetgöres eller förminskas åtminstone ansenligt våra handelsrelationer med Turkiet. Se på Rysslands tulltariffer; utestänga de ej nästan helt och hållet våra handelsartiklar, med undantag af sådane, som kunna vara af fördel för Rysslands egen handel? Fuilbordan af Rysslands planer på Dardanellerne skulle utomdess gifva ett dödshugg åt vår handel i Persiska viken. Kan man vål tro, att den icke äfvenvledes skulle hota tryggheten af våra besittningar i Indien? oo Låtom oss antaga, att Ryssland är herre i Konstantinopel; är det icke klart att denna makt då vore i en sådan ställning, att hon kunde ännu ytterligare utsträcka sitt inflytande öfver Persien, och att detta sköna rike snart skulle förvandlas till en rysk provins. Jag tvekar icke att förklara, att det då skulle vara förbi med Englands politiska inflytande, till och med i Europa; ty om sjelfherrskaren redan nu tillväller sig rättigheten att gifva riktning åt fasta landets politik, så är det mycket säkert att han, uppblåst af en så omätlig tillökning i landtvidd och makt, då skulle vilja göra sig till herrskare öfver Europa. Vid minsta oroligheter i Italien eller Tyskland (och Rysslands machiavellistiska politik skulle finna medel nog att skapd sådane) skulle man se sjelfherrskaren skynda att intervenera; men det är bekant till hvad pris man köper Rysslands beskydd och intervention. Månne ej Frankrike äfven bör darra, då det besinnar att det en dag kunde: hotas med faran att få en sådan granne? Ändamålet med motionen, sade tzlaren, är att förekomma en så beklagansvärd sakernas ställning, genom att fästa husets och regeringens uppmärksamhet på Rysslands ouphörligt tilltagande inflytande, och på omöjligheten att, sedan man eh gång låtit det komma ii besittning af Dardanellerne, drifva det derifrån, utan att uptända ett allmänt krig. (Stormande bifallsrop.) Talaren trodde att endast genom ett allmänt krig gränsor kunde sättas för Rysslands makt. Tyska tullforeningen vore Rysslands verk, och uppfunnen till dess fördel; det vore icke omöjligt, att denna makt hade för afsigt att inför lifva alla Tyska. stater med sina Slavonska besittningar, hvartill sannolikt komme Scandinaviens underkufvande. Ryssland hade Holland och Förenta Staterne i Nordamerika till bundsförvaater, hvarigenom det kunde få de förträffligaste matroser, och lätt uppsvinga sig till den förnämsta sjömakten, liksom det redan är den första landtmakten på jorden. Och hvad godt hade man väl att vänta, om Ryssland lyckades 1 sina planer? Månne utbredande af civilisationen, tillintetgörande af barbariet i verlden? Ingalunda. Rysslands förfarmde i Turkiet och i Polen vittnade om motsatsen. England önskade freden; men om det komme till krig med Ryssland, skulle ingen enda röst i Underhuset vilj: vägra medel till hämnd för Polens förtryck. Utsträckningen af Rysslands makt vore icke att jemnföramed en Alexanders, en Tamerlans, en Napoleons eröfringar, utan den är följden af ett förstorimgssystem, som oförryckt blifvit följdt, och går i arf från far till son. Talaren ville icke inveckla England i ett krig, men han ansåg för oundgängligen mnödigt, för att bringa Ryssland ifrån det; system denna makt foljer, att Englamwd antoge en fast ton i sina diplomatiska kommunikationer med kabinettet i Peiersburg, för att visa Ryssland, att Albion icke fruktade striden, och vore beredd dertill, i fall den blefve nödvändig. Talaren slöt med begäran, att de papper måtte bhfva huset förelagda, hvilka vi redan i Fredagsbladet uppräknat. (Slutet följer.) sie ORO RR mn T44 TA RA RA Rak