Aftonbladet – 9 mars 1836, sida 1

RISPAR FRA EAA ER VERS DEBATT I ENGELSKA UNDERBUSET RÖRANDE ENGLANDS FÖRHÅLLANDE TILL RYSSLAND. Ä Vi gå nu att uppfylla vårt löfte i Fredagsbladet, att närmare redogöra för denna debatt, hvilken föranleddes af Lord Dudley Stuarts motion om framläggande af åtskilliga diplomatiska handlingar rörande Rysslands traktater med Turkiet, samt dess förhållande mot Polen m. m. Vidlyftigheten af de diskussiouer, som härvid föreföllo, hindrar oss att for dem -redogöra annorlunda än i sammandrag; men vi hoppas att läsaren, det oaktadt, skall erhålla en någorlunda fullständig öfversigt af det intressantaste debatten erböd. Motionären, Lord Dudley Stuart, yttrade sig hufvudsakligen på följande sätt : Rysslands närvarande ställning till Turkiet och Polen är af högsta vigt, icke blott för vår pölitiska betydenhet och våra handels-interessen i Europa, utan också för tryggheten af våra besittningar i Indien. (Hör! hör!) Också tror jag mig icke behöfva bedja Huset, att skänka mig hela sin uppmärksamhet, ty jag uppträder mindre -såsom förespråkare för Polen och Turkiet, än såsom försvarare af Englands interessen. Det är omöjligt att Storbritannien, det är omöjligt att Europa längre kunna förblifva passiva vittnen till Ryska Rikets oupphörligt vexande inkräktningar, och den jättelika utveckling hvartill denna makt sträfvar. Ett enda factum är tillräckligt för att visa, att denna utveckling, under loppet af ett halft sekel, varit lika hastig som förvånande. Catharina regerade öfver en befolkning af 22 millioper, under Alexander steg den till 37 millioner, och ny befaller Nikolaus öfver ett rike med 34 millioner invånare. Skulle det väl icke gifva ämne till farhågor, då man besinnar, att denna ofantliga menniskomassa blindt lyder en sjelfbherskares egenmäktiga nycker, och att han efter behag kan låta den svalla öfver sina gränser, och föra den till yttersta ändan af Europa? Hvad Ryska kabinettets inkräktende politik angår, så hafva vi historien: till vittne derom. 1772 började Ryssland att bemägtiga sig en del af Polen; 1792 tillvällade det sig ytterligare en del. Derpå sträckte det ut handen efter Persien, och ryckte till sig en bit af detta rike; 1834 tog Ryssland de starkaste fästningar i Turkiet, och bemägtigade sig de fördelagtigaste positioner, för att framdeles kunna fullständigt sätta i verket sina ärelystna planer på detta sköna land. Ryssland har nästan bragt Sultan till belägenheten af en Rysk vice-konung. 1834 förstörde Ryssland Polens nationalitet, och lade grunden till sin blifvande förstoring i Tyskland. Huru är det möjligt, att i en sådan sakernes ställning påstå, att jemnvigten makterna emellan blifvit upprätthållen? Tror man väl nu, att Ryssland skall göra halt på den inkräktningsbana, hvarpå denna makt framgår med jettesteg sedan ett halft århundrade? Hvem vågar väl påstå detta, i åsyn af de 700,000 soldater, Czaren håller på krigsfot, och hans ofantliga rustningar i krigshamnane? Hvad Ryssland för närvarande traktar efter, är besittningen af Dardanellerne ; detta är det, mål dess ärelystna politik alltid haft i sigte. Om Napoleon samtyckt att lemna det detta sund, så skulle Ryssland förlåtit honom hans eröfringar. Men hvem kan väl nu gå i borgen för, att icke Ryssland vinner sin afsigt, om England och Europa fortfara att visa sig såsom orör