Aftonbladet – 8 mars 1836, sida 3

— nn men icke vågar exporera sig för ansvaret att hafva tillstyrkt den, så framträder gunstlingen och hviskar ett tillstyrkande, men rådgifvaren låter anteckna en reservation i. den förseglade boken (likasom en viss ledamot inom ett af Ständernas verk motionerade en åtgärd och sedan, då den blifvit beslutad, reserverade sig mot beslutet). . Om t. ex. den, som ensam egwr styra beskatningen och anslagen, icke bloit icke beviljat ett begärdt anslag, utan uttryckligen sagt, att det teke får ega rum, så vore det ju tänkbart, att gunstlingen hide stor lust att ändock få det genomdrifvet; men rådgifvaren vågade icke tillstyrka det. Under det hemlighetskrämeri, som vår protokollering infört, få vi, som nu lefra, aldrig se, huru det, ens ostensibelt, (enligt protokollerna) tillgått med extra anslagen till gardenpa ; men antaga, huru det möjligen kunnat tillgå, det ega vi, Man kan hafva ansett anslagen behöfliga; man kan hafva förargat sig öfver Ständernas njugghet, men med allt detta icke vågat gå rakt emot deras föreskift ). Ingen ting kan då, enligt det system, som Statstidningen lårer, hafva varit lättare, än att genomdrifva förslaget, utan att blottställa någon, utom den, som — aldrig får blowställas. Tror man, att någon skulle kunna finnas, som icke toge skäl, om rådgifvare — män med hufvud och karakter och kraft — på fullt allvar sade honom: detta är så orätt, att ingen kan ansvara för det; och den lagliga oansvarigheten är icke nog att upprätthålla en regerings anseende och popularitet? Eho som icke gör anspråk på annan belöning än folkets kärlek, skall säkerligen lyssna till sådana föreställningar. -— Som sagdt är, vi veta icke och kunna knappast få veta, huru det tillgått; men väl att det kunnat så tillgå, till följe af Statstidningens läror. Vi hemställa således till hvarje tänkande menniskas begrundande, om Sveriges officiella blad, den dagbga representanten af vederbörandes politiska tro, är synnerligen egnadt att försvara monarkien — sådan nemligen som den numera kan existera hos ett civiliseradt folk, hvilket hetes njuta en lagbunden frihet. Med denna förbittrade strid mot all sann ansvarighet vill man förmodligen göra någon angenäm i Svenska folkets ögon ; men hvilken? rådgifvare eller — Konung? Hafva Statstidningens frasmakare någonsin tänkt på denna fråga? eller hafva de ens tänkt på någon ting, annat, än hvad som kan falla sig beqvämast för rådgifva-. re, hvilka kunde hafva så högt begrepp om sin bestämmelse, att de ansåge all pligt uppfylld och den lagliga frihetens kraf tillfredsstäldt, blott de icke tvingas att öfvergifva sina platser eller medföra dit några gifna grundsatser, ja ens någon närmare bekantskap med det lagbundna samhällets natur )? Verkligt gränsande till det löjliga äro Statstidningens svängningar för att bevisa, att vår grundlag förbjuder resignatiou. I sådana fall skulle den Svenska grundlagen vara af en helt olika beskaffenhet med allt annat här i verden, hvilket man tillagt namn af lag. Man medgifver säkert, att hundradetals andra tillräckliga anledningar finnas för en rådgilvare att begära sitt afsked: förändrade lefnadsomständigheter, missnöje med chefs eller kamraters bemötande, med ett ord personliga föorhållanden, ja rent af kapriser. Men allmänna anledningar, principer, medvetande af att ingen ting kunna verka på sin plats, misslyntihet öfver att se ett system råda, hvilket man ogillar — dylikt skulle icke ursäkta en afskedsansökare?! Nej, något så tanketomt som detta joller om hinder, som grundlagen skulle lägga i vägen för rådgifvares resignation, lärer väl icke behöfva någon vederläggning. Ofta har man sett, till och med i vår historia, exempel på män — dock män i ordets riktiga bemärkelse — som, äfven under tider, då ingen ansvarighet eller lagbunden regering fannits, aflägsnat sig från en styrelse, hvars syftning och politik de ogillat — och detta utan att det fallit någon in att förebrå dem något försök ati: icke blott råda, utan rege7a, att Pgenom andra medel än öfvertygelsen genomdrifva sin tanke.? Man har funnit det ganska naturligt och behörigt; och det år endast för kunstitutionella rådgifvare det skulle vara obehörigt?! Hvarföre då icke säga sin mening rakt ut?, Hvarföre pina sig som en mask, för att framkrysta påtagligen falska undflykter der inga skäl kunna fås? Hvarföre icke öppet bekänna, att man behöfver en sådan tydning at lager, att en rådgifvare, som blefve tvungen att välja mellan grundsatser och mannavärde å ena, eller taburetten å andra sidan, skall kunna trösta sig med den sjelfgjorda sofismen : Grundlagen förhjuder mig lyckligtvis att gå bort fråv en plats, hvilken jag också ej under något vilkor vill lemna! . (Slutet föjer.) vn Mm a PN på PT Aa PA