Aftonbladet – 8 mars 1836, sida 3

MMMM RO OA AU REEE VT ST Peer 7 AR RAA SAR då, och det skall man, enligt Statstidningens läror, kunna äfven nu, i alldeles samma mening och samma anda. Råda, men icke regera, det kunde både rådgifvare och representation då, alldeles i samma betydelsom St. T. nu vill att det skall ske, d. v. s. att man kan skratta åt råden och tillintetgöra hvarenda af de kontroller, som revolutionen wille ge oss, till och med i det ömtåligaste och Ständerne mäst allmänt tillerkända ämne, nemligen penninugeanslagen. Ett exempel harpå har nyligen varit vidrördt i en annan artikel i detta blad, nemhgen angående det vid 1829 års Riksdag begärda anslaget till gardena, som af Ständerna vägrades på det tydligaste och bestämdaste sätt. Man skulle då hafva, trott, att deras föreskrift icke kunnat öfverträdas. — Anslaget hade ju rätteligen icke kunnat ens tilldelas, om Ständerne icke yttrat sig om saken; så mycket gifnare tyckte man det vara, att det icke borde komma i fråga, då de bestämdt sagt nej och föreskrifvit, att det icke fick ske. Hvad hände? Den extra summan gafs genom ett beslut i Stat-rådet. Den klara följden var, att en anmärkning kom vid sista riksdag. — Konstitutions-Utskottet slog upp den förseglade boken, och — JI!bondocani! Utskottets mun blef lika förseglad som protokollerna ; det enda ord, man kunde aftvinga Utskottet, var det korta orakelsvar, att ingen anledning till anmärkning fanns mot någon rådgifvare. Eho som icke är närmare initierad i machineriets gång, stod och gapade af förvåning; öfverträdelsen var dagsklar — och ändock intet ansvar, ingen ansvarig!? Huru är det möjligt? Huru var detta möjligt? Jo, enligt Statstidningens theori, som säger, att all ministeriel ansvarighet är slut och all rådgifvarepligt uppfylld, blott reservationer i vederbörlig mängd finnas i den förseglade boken. Ar blott detta vilkor uppfylldt, så får svenska folket hålla till godo med hvad som helst, äfven om det vore de bestämdaste ingrepp i dess rättigheter eller försummande af dess fördelar. Det vore önskvärdt om Statstidningens Insändare ville försöka att utvisa en enda oriktighet i denna sluttöljd. Finnes då ingen verksam och slutlig hjelp för ett dylikt tillstånd? Tvingas Statstidningen att besvara denna fråga, så måste han ovilkorligt komma till ett slutresultat, som i Sverige är vida vanligare än något å rådgifvare utkräfdt ahsvar. Hade vi således icke rätt, då vi sade, att om någon werklig. och verksam ansvarighet skall finnas, för att bevara monarkien, så är det åtminstone icke reservationen ? Statstidningen antyder väl något dylikt, då han säger, att resignationen kunde blifva ett medel att rädda en olycklig Konung. Vi vilja icke irgå i någon betraktelse öfver det vackra i den satsen, att rådgifvare skulle ega ett enda ytterligt, förtvifladt medel, som de dock endast böra använda för att rädda en olycklig Konung, men icke för att rådda ett olyckhgt folk, d. v. s. som icke får användas, så länge man kan hoppas, att folket lider tåligt; men vi vilja fråga : när, under hvilken period af oklokhet eller laglöshet, bör detta medel användas? först då, när faran är ögonskenhg och hotar för morgondagen? månne icke heldre i tid, så snart okloka eller laglösa åtgärder komma i fråga, medan hopp är att förekomma en smånimgom sig beredande impopularitet? ty man bör begripa, att anledningarne till en sådan krisis, då det behöfves rädda en olycklig Konung, icke äro en dags händelser, ex enda handling, utan beredas genom en kedja af kapriser, oskicklighet eller låga handlingar, hvilka således i tid böra hejdas, medan en ändring i allmänna tänkesättet ännu är möjlig — . Skulle icke med att rädda en olycklig Konung rätteligen menas att rädda sig sjelf?? Så ser detsannerligen ut, och våra revolutioner äro icke utan exempel på dylika räddningar; då man öfvergifvit den olycklige, sedan hans räddning var för sen, (likasom råttorne i ett sjunkande skepp), låtit undanrödja honom, men sjelf icke blott räddat sig, utan till och med smygit sig in i den nya byggnaden, åtföljd af gamla grundsatser och gamla vanor, endast i det yttre skicket lämpande sig efter det nya och färdig att göra det samma om igen, aber auf eme andere manier. Det förefaller oss tvärt om vida manligare och ädlare att, sedan man varit med och låtit det gå så långt, falla ined den olycklige, och derigenom visa, att det icke var för sin egen skull man fästat sig vid honom, eller att det blott var embetet, men icke grundsatserna, som man omfattade. Det synes äfven manligare och ädlare att kraftigt söka rädda, medan räddningen är möjlig, d. v. s. innan folkets väl och folkets tillgifvenhet är bortlekt, hvilket, som vi sagt, icke sker på en gång eller genomi en handling, utan genom en kedja af åtgärder, som förråda uskicklighet eller orena lustar. Bland de slutföljder, som otvunget dragas, af Statstidningens satser om onödigheten al rådgitvarnes lyssnande till folkets önskan och behof, sådana de ullryckas af dess omhud Xp äfven dan omm feba han an