Aftonbladet – 5 mars 1836, sida 3

Kort examen med en Lappflicka, angifven hos undertecknad för religiös svimning ), och berättelse om ett par Lappgossar. Säg mig uppriktigt: när började dina svimningar? Vid förl. Pålsmäss. Aldrig förut? Nej. Fick du, under syvimningstillståndet, kasta någon blick in i andeverlden, — i himmelen eller heltfvetet? Nej. Sedan du stått upp, hade du då något mera vigtigt att förkunna för de närvarande? Nej, ingen ting. Va du sjuk till kroppen? Nej. An till själen? Stundom har jag mycket ondt inom mitt bröst, och hjertat klappar så häftigt. Hvad slags ondt? Oroas du öfver dina symnder? Ja, just det gör mig så ondt. Hade du omöjligen kunnat stå, om du med allfvar försökt ? (Intet svar gafs.) Tala utan all farhåga; ty jag vill dig icke något illa: Hade du alldeles icke kunnat stå, utan att falla? Jag håller före att du kunnat stå. Säg uppriktigt: bar jag rätt eller orätt? Han har ratt. Hvarföre föll du då? Emedan jag såg andra falla. Hvarföre skulle du falla, som de, då du likväl kunnat stå? Jag var rädd, att de annars icke skulle anse mig för ett Guds barn. Tack, goda flicka! jag märz ker, att du talar uppriktigt med mig, och jag skall icke yppa, hvem du är, under förmodan, att du så vill hafva det. Har du svimmat och falht många gånger? Jag minnes ej visst, huru många. Har du icke gjort synd, då du farit med sådant bedrägeri ? Jo, jag ser det. Efter slutad examen sökte jag med allvar tillrättavisa den snart 17-åriga flickan, och det icke utan allt hopp om framgång. Hennes broder, några år äldre, hvilken begärde få samtala med mig i andligt afseende, och jemväl var tillstädes vid berörde examen, egde god insigt i salighetsläran. Han har aldrig svimmat, och tycktes vara något bekymrad öfver sin systers svimningar. Med verkligt nöje hörde jag honom tala. Vi åtskildes under den förhoppning, att hans syster ej mer skulle falla. — Några dagar härefter anmälde en Lappgosse sin önskan att få tala med mig. Han sade sig vara kusin till de ofvannämnde syskonen, samt att han af dem blifvit uppmanad att besöka mig. Med anledning deraf föreställde jag mig, att han var en bland de fallande, och jag ledde straxt samtalet på detta ämne. Till min förundran gjorde han; utan all tvekan, en bekännelse mycket lik den, som hans jemnåriga kusin, den ofvanbemälda flickan, förut aflagt, endast med den skillnad, att han sade sig, efter uppståendet från sina fall, hafva uppmanat de närvarande till skyndsam bättring. Sybbart rörd erkände han utan svårighet det syndiga uti sina låtsade svimningar. Allt tycktes vittna derom, att han uppriktigt ångrade sig. Jag gaf honom några välmenta råd, och vi åtskildes. Med någon annan bland dessa underbart fallande har jag icke varit i tillfälle att samtala, och kan således icke afgifva någon berättelse, grundad på egen undersökning. Resele den 23 Februari 1836. — J. Hedin, Kyrkoherde. ) Se i N:o 7 af Norrl. Tidn. för d. 13 dennes, artikeln Nytt Phenomen af Läsareväsendet. (Worrl. Tidn.) TIPPA tan A, TOMPEN TONEN RENEE ro ——————— HENEEM ITE Kan AA TATT AN ar na ne