natur; hvaremot desve besigtningsmän lemnade min erinran ovedersagd, att dem stämplade ändan på styckena, hvilka redan voro upptagae till försäljning, nligt bruket hos mig och audra Handlande, som söka vårda stämpelen, ligger miat i stycket, och att besigtningsmännen desto mindre kunnat upptäcka detta förhållapde, som intet stycke blifvit vid tillfället uppveckladt. Om nu desse vitnen, Månsson, Rosengren och Levau, hvilka, såsom talesattet i Lagen lyder, sagt nu ett, nu annat, kunde emot 17 Cap. 26 . RättegångsBalken tilldomas vitsord; så måste dock ingen med rättvisa kunna tillerkänna dem egenskapen af sakkunnighet, hvilken enligt 5 Cap. i Kongl. förordningen af den 9 Nov. 1830 fordras såsom ett vilkor vid afgörandet af beslagsvarans inhemska eller utländska beskaffenhet; ty nog vill det tyckas, att en i slikt fall sakkunnig man, må förstå att skilja emellan sammet och satinett, eller svart bomullstyg. Månssons, Rosengrens och Levaus vittnesmål innehålla således icke ringaste lagligt bevis derom, att i mitt hus vid beslagstillfället funnits, ens Svenska stämpelbara, men ostämplade fabriks-tillverkningar, mindre olofligen i Riket infördt gods; och Anklagarens redan den 18 sistl. December framkastade anmärkning, att bland de hos mig undersökte vaxor, skola hafva funnils sådane, som icke här i lamdet tillverkas, neml. bombasiner och sammet, är destomera olämplig, som jag med bifogade Tullräkningar visar, att jag förlidet år införtullat icke mindre än 2691 alnar bomhasin, 191 alnar bomulls-sattin, 43 alnar bomulls-sammet jemte andra varor, äfvensom jag med Tullkammarens debetssedlar styrker, att jag på Confiscations-auktion härstädes samma år inropt kläden och andre väfnader.