— Hvarföre skulle väl undertecknad missunna gumman att hafva blifvit ett förnämt höns, att hafva kemmit till heders vid hofvet och der funnit en Mentor och rättvisa? ty är det icke fara värdt, att, utom den omskrifna rättvisan, ingen domare, i blotta den vocifererande häpenheten skulle funnit skäl afkorta lagens redan inskränkta preskriptionstid för hufvudmans talan, eller tvupgit denne att processa, endast för det gumman, med gudsnådelig min, och den godkända revisionen i ridikylen, ställt sig sub reatu. Men ju mer man må beundra den otvungna lätthet, hvarmed Ins. förbi de svenska lagformernas plebejiska otyg, ledsagar sin protegee till målet för alla förnåma gummors önskningar, dess mer måste man beklaga, att äfven Ins. ej kunde undvika att spilla den droppa galJa, hvilken den juridiska polemiken utpresssr, såsom en ovillkorlig utgjutelse af missödet, att med ovana händer eller gäckad framgång handtera dess vapen. Denna droppa föll på vederpartens uppsåt och syften: det är så seden, och åt dessa föremål ger ingen Konungaförklaring decharge. Alltså tillegnar Ins. åt undertecknad de vackra moltiverna, dumhet, okunnighet, eller uppsåt att förvilla, och gör Sv. Bondens Tidning till en lockmat, som gifver en bitter eftersmak. Insändarens motiver äro utan tvifvel, med allt detta, mycket goda; men undertecknads har han dock ej rätt väl träffat. ,Den tadlade artikeln må tjena till vederläggning; dess. syfte var just att skingra en wvillfarelse och förekömma en bitter eftersmak. Detta syfte är -med tydliga ord uttryckt i artikelns början, som, utgående från en anmärkning öfver försvagandet af begreppet om lag och ordning, innehåller en varning mot en verkan af denna, i ett lagbundet samhälle förhatliga vana, att förbigå alla former, och, att för hvarje förment opasslighet 1 individens ekenomi, fordra en lex in casu, med ett ord, mot detta sjelfsvåld, som oupphörligt paralyserar lagens och dess skipares magt, förvandlar medborgarne till lättsinnige äfventyrare, och lagvercket till en skräpsamling af såkallade ekonomiska författningar. . Med den öfvertygelse, att publicisten hvarken bör eller behöfver lemlästa Hellas eller Roms odödlige författare, så länge dagens händelser lemna text nog till en predikan mot dess förvillelser, har undertecknad, i det andamål som är en folkskrift eget, af Götha Kanals Bolagsdirektions handling, att med sin klagan vända sig direkte till Konungen, hämtat anledning till en välment varning mot ett dylikt, nog vanligt oskick hos de små. Anmärkningen rörande det aftagande begreppet om lag och ordning, var ej ny, ej eller sökt. Eller är det ej ett märkvärdigt bevis på sjunkande organisationsförmåga, att en: af landets vigtigaste inrättningar, åt hvars lagstiftning Konungamakt, Ständer och utmärkte mdivider gemensamt offrat. visdomens och erfarehhetens, i 26 år repeterade ansträngningar, ännu, efter mer än 3 quinquenniers experimenterande, kommer och frågar hvar den har sitt forum, och hvem som eger meddela decharge? Är det ej ock en, för högv. Presterskapet, för hufvudstadens embetsmän och praktiserande jurister, känd sak, att en mängd personer, ofta på de lösaste anledningar, öfvergifva hus och hem och sin dagliga näring, och begifva sig till hufvudstaden, för att, som det heter, söka Kungen? Länge kringirrande, finner en och annan, genom medlidsamma menniskors försorg, slutligen tillträde till Konungen eller Thronföljarn, hvilka höga Personer, med det ommaste bjerta, sällan kunna finna annan åtgärd lämplig, än att, med den lindring Majestätets deltagande och ej sällan kontanta understöd ingifva, meddela en hänvisning till JustitieKansleren, hvilken åter merendels ej har mer att göra, än att, med tålmodigt undseende för klagandens svaga skäl, gifva honom de vänhgaste råd, dess särskilda ställning må påkalla. Emellertid är den klagande utarmad, genom följderna af hemmets öfvergifvande, ökar en tid inventariet af hufvudstadens proletärer, och återvänder slutligen, för att med sin i elände återfunna familj dela den bittra eftersmaken af felslagna förhoppningar, samma bittra eftersmak, som omförmälte Direktion fått röna, i den befarade händelse, att den Kongl. Resolutionen varit affattad efter det i våra lagsamlingar välkända formuläret: Vilemne Eder häruppå till Nådigt svar, thet Vi finne att J icke bordt Oss med tillfrågan i ett sådant mål besvära. Ins:s artighet, att, äfven under sitt mindre goda lynne, förbise det i den tadlade artikeln influtna tryckfelet, 18 Kap. 9 . Rätteg. Balken, hvilket härmed rättas till 18 Kap. 9 6. Hand. Balken, erkännes med tacksamhet. Red. af Sv. Bondens Tidning. ÄMM — —— — — MJ SAR Redaktionen har blifvit ombedd att lemna offentlighar i mn danctiaonde Htedrag ar as. I Pp Ta so nh 211