Aftonbladet – 27 februari 1836, sida 1

mn m mm mm mmm MMM(mJJJJ— V 2 M— —-—..-.X-e-?7 nrmrvwosvusuo?eee—mmONEIR ERROR RR RT AE TTT RT I jelser förmådde bringa tillhopa en majoitet af konservativa, fastän alla dessa blad enhålligt försäkrat, att monarkiens öde, kyrkans och allt hvad som annars var vördnsdsbjudande 1 statsförfattningen, skulle .afgöraspå den betydelsefulla 4 Februari. Om nu Sir Robert Peel icke kände partiernes ställning, eller om han ansåg nödigt att, huru det också ginge, straxt, första dagen af parlamentets sammanvaro, bringa i dagen deras ömsesidiga styrka — äfven han gjorde samma invändningar, som Wellington framställt i Öfverhuset, och föreslog en lika förändring i adressen. Men här ansågo ministrarne det icke för rådligt att visa sig så eftergifvande; ty om det förhållande, hvari de befunno sig till ÖOfverhuset, kunde antagas såsom kändt, så var det dock för dem af oändlig vigt att visa landet, att i trots af de flera parlamentsval, som utfallit emot dem, och i. trots af allt det larm, som blifvit slaget mot OConnell och papisteriet, majoriteten i Underbuset ännu allud stod till deras disposition. De satte sig alltså emot såväl en Peels sköna fraser, som en Shaars tordön, då depne senare utan omsvep förklarade, att man icke borde gifva Irländarne rättighet att fritt välja styrelserne i sina städer, emedan pluraliteten af invånarne voro katholiker, och blott skulle begagna sin makt till protestanternes förderf. Ministrarne läto till och med icke skrämma sig deraf, att Lord Stanley åter omfattade oppositionens sak, så att debattens utgång in volverade den grundsats, för hvilken denne statsman.skiljt sig irån dem, nemligen deras åsigt i afseende på fördelningen af Irländska kyrkans inkomster. Omröstningen gaf dem en majoritet af 41 röster, alltså flere än de ännu haft i berörde fråga — ett säkert bevis, att municipalvalen icke förfelat sin verkan. Ty om också antalet af de närvarande ledamöterna (527) icke var så stort, som vid de ryktbara omröstningarue, genom Hvilka Peel drefs från statsrodret, så blir dock förhållandet å ömse sidor detsamma; och att så många voro frånvarande af det parti, som föregifver sig skydda ingenting mindre an thronen och altaret, vittnar uppenbarligen att det blifvit betänkligen försvagadt. Det synes således för mig nästan arithmetiskt bevist, att om också antalet å båda sidor skule öka sig, så blir dock det ömsesidiga förhållandet , temmeligen lika, och att följakteligen någon upplösning af parlamentet icke kommer att ega rum. För öfrigt hafva ministrarne beslutit att gå med skyndsamhet tillväga, emedan de förkunvat sig redan nästa måndag skola börja med föreläggandet af några bland de lagförslag, hvarom handlas i throntalet. Således kommer Irländska mumcipal reformbillen att redan den 18 föreläggas parlamentet. Härigenom sättes landet genast i tillfälle att inse, huru långt regeringen ämnar gå i sina reformer, och öfverhuset att visa i hvad mån det är sinnadt att dervid gifva efter. Hvad som emellertid är vigtigast för andra länder är, att hvarken i throntalet eller 1 adressen det ringaste förekommer, som kan hota Europas lugn. — Tvertom förklarade sig såväl ministrarne som oppositionen lika angelägna som någonsin, om fredens upprätthållande, och yrkade att den föreslagna tillökningen i sjöstyrkan icke hade till ändamål någonting annat, än skydd för den tillvexande handeln. Emellertid lades dock serdeles vigt vid förbundet med Frankrike, och vid önskan och hoppet. att snart se Drottningens af Spanien sak segra; och ännu mera betydelsefullt var det svar, Lord Palmerston gaf på Lord Dudley Stewarts anmärkningar i afseende på Ryssland, Polen och Turkiet, nemligen att vår regering hade ett vaksamt öga på alla dessa förhållanden, och icke frånträdt ett enda af de påståenden, den redan förut rörande dem framställt, och om hvilka den ådle Lorden åter eftertryckiigen erinrade. Derjemte. lofvade han ännu vidare ypplysningar i dessa ämnen, vid de debatter, som Lord Stewart förklarat sig ämna innan korrt rörande dem framkalla. Uppskjutet är således icke ofvergifvet. — Hvad som blifvit yttradt rörande verkan af de nya fattiglagarna, förtjsnar all uppmärksamhet. Det bevisar framgången af ett stort försök i ett af de svåraste ämnen, som kunna förelaggas en lagstiftande församling, och gör den nuvarande styrelsen (så mycket än derigenom enskilta här och der kunna komma att lida) stor heder. OConnell, som redan förlidet år var till hälften vunnen för en fattiglag för Irland, synes öfvertygad om möjligheten att det gifves medel, att i laglig väg sörja för de fattige, utan att det derföre är nödvändigt att plundra de rika. OConnells ta! i går), hvari han svarar på Tories beskyllningar, är ett af de kraftfullaste han annu hållit i parlamentet. Vi hafva flera gånger haft tillfälle nämna, huru ila ansedd Hertigen af Cumberland i allmänhet är i Epgland, så väl för sin ouppkbhörliga strid och fiendtligh: mot alla reformer till folkets bästa, som ock för Or:nielogernes stämplingar mot det inre lugnet och tbrorföljden, 1 hvilka stämplingar man tillskrifvit honom, s