Aftonbladet – 22 februari 1836, sida 3

Såsom ett bevis på den kallblodighet och djerfva oförskräckthet, som vanligen karakteriserar öboer, hvilka af sjelfva deras samhällsställning vänjas att ofta med oförfärad blick skåda döden ansigte mot ansigte, meddela vi. följande händelse, hvarom berättelsen är daterad Eckerö den 22 Jan. : Posten från Helsingforss af den 41 Jan. ankom hit den 14 om aftonen, men nödgades för storm och drifis i hafvet här qvarstanna till den 17, då den kl. half 10 på f. m. afgick, med Öfverby post-. rote. Sedan postbåten samma dag vid solens nedgång med ostlig storm anländt nära Svenska kusterna, på ett afstånd, efter förmodan, af omkring 600 alnar från Grislehamnrslandet, mötte den der en så tjock och ogenomtränglig issörja, att besättningen, som bestod af 8 postbönder, oaktadt de yttersta ansträngningar, icke vidare förmådde få båten ur: stället: fasta landet syntes framför dem, men för att komma dit tycktes ingen utväg vara att tillgå; att vända tillbaka var både lika o-. möjligt och förenadt med vida större faror, då skymningen hvarje ögonblick tilltog. Stadde i denna förtviflade belägenhet, helt och hållit öfverlemnade till sin egen rådighet, men äfven måne om att rädda den i deras vård anförtrodda posten, fattade postbönderna det djerfva beslut, att, med tillhjelp af sina åror och pikstakar, begifva sig med posten till landet öfver den sammanhopade issörjan och ytterst bräckliga isen: en sådan färd på öppna hafvet, en Januari-afton, under påstående storm, är icke af de behagligaste; dels gående utmed