sen, som denna gången tändt eld i krutet, — ty krut finnes det visserligen iFrihern, och det af den sorten som icke förgås så lätt, — att det vore fägnesamt för vännerna af en nödvändig lagreform, om Hr Frih. ursprungliga bemödanden i afseende på bestämmelsen af den nya lagkommitgen — och tilläggom att vi menade: mot, hufvudprinciperna i de förändringar, som finnas i lagförslaget i allmänhet — icke lyckades. Då Hr Frih. nu lagt oss till last att ej hafva med detsamma framlagt, hvilka dessa bemödanden varit, så fråga vi blott, om Hr Friherrn icke erinrar sig sitt yttrande på Riddarhuset, vid ofverläggningen om den sedan af Ständerna begärda jemförelsetablåens uppgörande; Om Friherren vidare icke erinrar sig sina yttranden vid 1823 års riksdag, i frågan om qvinnans myndighet, om lika arfsrätt m. m. och som vi vilja minnas, vid alla riksdagarne sin lifliga opposition mot juryinrättningen? Vi påstå visst icke, att Friherren tänker i dag på samma sätt som vid sisia riksdag, eller ens såsom han tänkte i går, ty Hr Friherren hur ju sjelf förklarat att han tackar Gud för det han blifver klokare med hvar dag, och anmärkte vid sista riksdag ganska riktigt att ingen kan hindra honom att ändra sm öfvertygelse. Just derför nyttjade vi också uttrycket om Friherrens ursprungliga bemödanden; men antingen måste en sådan förändring nu hafva inträffat, eller också är det tydligt att just dereformer som utgöra de hufvudsakliga i nya lagförslaget, icke af Friherrn räknas till de nödiga, och att det är Friherros önskan att motarbeta dessa; hvilket skulle bevisas.