Aftonbladet – 8 februari 1836, sida 1

Article Image
EO NRK I i I U mt AAA Rn RP SADE ARSA för de fattige) åmna att samla de män, som hos dem stå främst i mod och intriger. Gräslga bli deras utgjutelser mot OConnell — ty han är icke närvarande att kunaa motsäga sina belackare; arga och bittra straffpredikningarne mot Lord Melbourne — ty premierministern har icke värdigats hfva deras förhoppningar genom kryperi for Oraniemännen; under det den stackars gubben Burdett blir en skottafla för Holmes och Borvktam — som icke hafva någon tacksamhet qvar för desertorev, så oskickliga till tjenstgöring; till den grad barn på nytt. i Då vi omtiala Toryberedelserne för det stundaude fälttåget, böra vi ej förbigå de konferenser, som hållas på Drayton Manor (Peels landtegendom); Hertigen (IVebington) och Peel skjuta rapphöns om mornarne, men om afinarne pläga de råd. Så yttrar sig en af den liberala pressens orgauer i afseende på dea numera öppnade parlamentssessionen. Lika frisinnadt, modigt och fullt af förhoppningar är det språk, som höres vid de liberales sammankomsier. Den bekanie Attwood i Birmingham höll nyligen inför 10,000 reformvänner i den staden ett tal, som pånanner om hans namnkunniga filippiker mot Tories, då han under diskussionerna rörande reformbillen bharaugerade 100,090-tals personer på fria faltet utanför Birmingham, Alliid på sin post när folkets rättigheter hotas genom ohgarkiens anläggningar, förkunnade 1. de närvarande, att ifall Tories åter rörde på sig, o försökte att palägga folket det ok, hvarifrån det lyck befria sig, så skulle snart åter 109,000 fria män höra af sig i 3irmingham,. Se här ett par utdrag hans tal: Det är en stor tillfredsställelse för mig, att bar församlade så många af mina goda, ädelsinnade vänner, de redlige, förståndi;e och patriotiske männen i Birmingham. I voren dei förste att blåsa i frihetens basun, hvilket gifvit genljud öfver hela landet, ja, öfver hela verlden, glädt folkets hjertan och förfärat tyranner på deras blodbestänktathrener. Öfverste Napier säger i sin förträffliga historia om kriget på halfön, efter att hafva besknifvit en af dessa förfärhga anfall med bajonetten, då Brittiska imfauteriet marcherade fram under skurar af muskötoch kanun-kulor, och öfverallt spridde död och förstörelse omkring sig: Här såg man Brittiska soldaternas kraft och majestät; men männen. i Birmingham hade, då fädesneslandet kallade dem, wisat Brittiske modborgares kraft och majestät, den moraliska storhet, den intellektuella värdighet och kraft, hvarmed Brittiska folket begärt och fordrat frihet för sitt land. Det gläder mig att finna, att J icke förändrat eder ; medgångens vind har blåst för Eder, men utan att förändra edra hjertan. I afseende på reformvännernas utsigter för det tillkommande, och deras framtida handlingssätt, yttrade Talaren: Af korporationsreform hafva vi redan erhållit fyra femtedelar, och jag tviflar icke, att vi ju få den. återstående femiedelen under nästa parlamentssesssion. Vi skola äfven erhålla reform af Öfverhuset — vi måste hafva den. Tonries hafva gjunt gift i Konungens öra, och det är hvarje ärlig och rättskaffens Engelsmans pligt, att träda fram och draga masken af de missdådarne. De hafva ssgt Konungen, att folket här i landet icke mera frågar efter reform — att männen från kullen vid Birmingham insett faran af sina grundsatser, och att de, af afsk för allt som hade minsta tycke af revolutionen, blifvit konservativa. r Om Konungen ett endå ögoublick lyssnar till sådane föreställningar af de nedrige Tories, så, finnes ingen trygghet ör thronen i detta land. Konungen är mera vår konung än deras konung. Vi äro folket; de äro afskrap af folket, och en skam för folket; och vi måste göra denna sanning känd vid foten af thronen, på det Konungen måtte uppfylla sim pligt emot folket, hvars bästa han är satt att bevaka. Man säger att poolitiska umonen (i Birminghen:) afsomnat; här äro många tusen modiga och redliga män — sjelfvilligt församlade, att med ens göra detta föregifvande till osanning. Jag vet att massan af folket, så väl i staden som på !tjugu mil häromkring, är välmående, och det är långt ifrån mig att vilja för närvarande påkalla deras biträde; men om den politiska unionens råd förkunnade dem, att de förre köparne och säljarne af parlamentsplatser åter började på med det helvetiska verket att förstöra folkets välstånd, och lägga handkhklofvar på de industriella klasserne, att ruinera de mivdre köpmännen och handtverkarne, och drifva dem till fattighuset utan sy-selsättning och förtjenst; då skall jag inom en liten vecka kalla fram icke mindre än 100,00 man. Unionens råd vet på hvad sätt det skall slå an strängarne i dess medborgares hjerlan så att de gifva gensvar; vid detta tillfälle har rådet icke gjort 1 gonting an) Så kallade någon af Lordone (0: Vi ej minnas o

8 februari 1836, sida 1

Thumbnail