Aftonbladet – 1 februari 1836, sida 2

dessa anteckningar förmäles, sågo de frukten mogna på det frihetsträd, hvartll de sjelfve nedlagt kärnan i den nyplöjda fosterjordens sköte. Kring Constants hår stod Frankrike gråtande. Gatorna i Paris voro för trånga för de sorgklädda skaror af medborgare, som objudne slöto sig, i dystra men fridsamma leder, kring likvagnen, när man ur det offentliga lifvets stormar till den tysta grafvens lugn förflyttade honom, som fört frihetens, själsodlingens och mensklighetens penna. Då Paris suckar, svarar genljudet i alla Europas hörn. Sverge deremot förblef sjelft stumt som grafven, när den mottog Mannerheims och Adlersparres stoft. Ingen medborgares kind fuktas af erkänslans och tacksamhetens tår (2); ej ens en afficiel suck i Svenska Regegeringens officiella blad — — — Minnes man då ej mer i Mars 1835, hvad som föregick i Mars 1809 ? Stolt öfver eget och sina politiska vänners gemensamma verk uppträdde Gyllenereutz på Riddarhuset, då Carl XII:s envälde der fått sin bane; och den åldrige frihetsvännen helsade frihetens morgonrodnad med dessa Simeons ord: Herre, vu låter Du din tjenare fara med frid!? Ribbing lade grundstenen till den nya stastförfattningen, och Horn, som var hennes späda dagars led-sven, hade efter 18 år bragt sakerna derhän, att det elände envåldskonungen lemnat silt trogna folk i arf, förbytts i trefoad och välstånd; att det vid hjeltekonungens död på alla sidor af fiender ansatta riket; med dess genom ett 18-årigt krig och 9-åriga nederlag decimerade härar, var starkt, aktadt och i besittning af försvarskrafter större än någonsin, när Horn 1738 lemnade sin Råd stol. På Riddarhuset förvaras bilden af Gyllenereutz. Det är vid foten af Ribbings gjutna byst, som de hafva sin plats, hvilka efter honom föra Landtmarskalksstafven: det är i häfderna Horns namn lefver obervende af slocknande dynastier, regimer, systemer. i Dessa tre voro frihetstidens män, — män af 1720. I det tempel, tredje Gustaf rest Patriis Musis, beundrar man ännvu Stiftarens smak, på samma gång, som man beklagar stiftelsens närvarande lägervall. Konstens förtrollande behag föda hänryckning i hvarje spår efter Sergels mejsel, och Bellmans sånger återskalla kring. enskilda kretsars fyllda glas och från oräkneliga jublande skaror kring skaldens bildstod bland Djurgårdens ekar. Detta är allt hågkomster trån Gustaf III:s tidehvarf, skaplynnet af regimen 1772. Hvadan då denna isköld, när de frejdade männen, bjeltarne af Mars och Maj 1809 bjödo ett evigt farväl åt denna gåtlika verld? Har Sverge då på en gång blifvit förbytt till otacksamhetens lard? Eller — hade Sverge ingen förbindelse af erkansla ull Mannerheim och Adlersparre? Nn AN RT